torsdag 16 juni 2016

Genom dina glasögon!

När jag söker hjälp för de besvär jag har, lägger jag bokstavligt talat mitt liv i någon annans händer. För det jag beskriver kommer tolkas, förklaras och behandlas utifrån den jag möter, utifrån dennes begreppsvärld.

Mitt liv tolkas genom någon annans glasögon.

Så fort jag försöker påverka den andres tolkning läggs detta till som ytterligare en aspekt att tolka och värdera. Mina reaktioner tolkas. Mina protester likväl som mitt accepterande. Vilken tolkningsram mottagaren använder påverkar tolkningen, förklaringen och behandlingen.

Tolkningen kan göras på ett omedvetet plan, men också medvetet.

Problemet är att mottagarens kunskapsnivå, fördomar och egna erfarenheter ligger som ett filter över det jag beskriver. Och det sker en ofrånkomlig sammanblandning. Det kan i värsta fall påverka tolkningen, förklaringen och behandlingen i helt fel riktning.

Styra den över kanten.

För det är faktiskt så att en person med bristande kunskap och erfarenheter, med starka fördomar också kan finnas bland de högutbildade. Bland vårdpersonal som arbetar med komplicerade utredningar.

Och det kan ställa till stor skada.

Än värre är att vissa (många?) anser sig ha rätten att själv bestämma vilka diagnoser "de tror på". Och beroende på vilken skola de tillhör så "tror" de olika. Och det verkar som att de tycker att det är ett helt okej sätt att hantera saker på. Även i vården där evidens ska styra.

Men att jag i mitt underläge skulle tillåtas göra på samma sätt är däremot otänkbart.

Det här blir inte bara ett stort problem när det gäller samordning och samsyn, utan också när det gäller att sprida ny kunskap. För om jag kan välja vilka diagnoser jag vill tro på, kan jag göra precis likadant med vilken ny kunskap jag väljer att ta åt mig.

Detta är ett stort problem som gör att utvecklingen inom vissa områden går så mycket långsammare än den skulle behöva. 

Om jag väljer bort ny kunskap bidrar det till att förse diagnoser med stigma och dåligt rykte och bidrar till dålig jämställdhet och diskriminering. Så länge läkare och andra inom vården ser ner på, och inte vill befatta sig med vissa typer av sjukdomar kommer stigmat kring dem kvarstå.

Och så länge inte ens vården vill acceptera en del av sina patienter, hur ska då samhället kunna göra det?

Den här texten är skriven ur ett vårdperspektiv, men skulle lika gärna kunna läsas ur ett skol- eller myndighetsperspektiv.

Egentligen kan den appliceras i alla sammanhang där någon söker hjälp eller stöd hos någon annan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...