onsdag 1 juni 2016

Ofrivillig eremit

Jag går i bitar av ensamheten.

Av distansen jag tvingas hålla till omvärlden.

Av att samtal får min hjärna att krokna. Att alla ljud får den att koka. Att jag mår sämre av det jag längtar så desperat efter. Som ger mej abstinens.

Telefonen har slutat ringa, tystnaden är talande. Jag är avskild från världen. De inbjudningar till gemenskap som fortfarande kommer inkluderar inte längre mej.

Jag sörjer mitt sociala liv. Att jag mot min önskan tvingas till ett liv som eremit.

Samspelet, de gemensamma projekten, de djupa samtalen. Omtanken, ventilen och kärleken. Närheten, skratten och tårarna. Det som är livet fattas mig.

Jag vill ha det enkla, vardagliga, och att slippa att alltid behöva prata ikapp all den tid som gått sen vi sist sågs.

Någon att fika med, vila med och vara tyst med. En vänskap med någon utanför familjen. Som var en del av mitt liv utan att för den skull tillhöra den vardagliga lunken.

Ensam, i ensamhet - i mitt liv utanför världen. I min egen bubbla. Ensam trots familjegemenskapen. Med ett behov av avskildhet som tar död på vänskapen.

Vissa dagar känns det extra tungt.

Idag är en sån dag.

2 kommentarer:

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...