lördag 18 juni 2016

Semester(o)balansen

Knappt en vecka av familjens gemensamma ledighet är avklarad och obalansen är redan ett faktum.

Det blir så när min familj försöker leva "helgliv" tillsammans med mig under en längre period än jag klarar av. Och vi har alla lika svårt att hantera att det inte fungerar i längden.

I "vardagslunken" är det eftermiddag, kväll och helg som tar all min energi. Och efter helgen är den tidpunkt på veckan jag mår som sämst. För på helgen är det extremt lätt att jag lever över mina tillgångar. När de andra är på jobb och skola får min kropps behov styra så länge det bara går. Det är enda chansen för mig att spara på krafterna så jag kan klara av resten. Ändå tvingas jag gå undan och anpassa tiden kraftigt när familjen är hemma.

Det svåra med den gemensamma ledigheten är att min familj varken ser, eller till fullo förstår hur jag lever när de inte är närvarade. Det ihop med min starka vilja att umgås "normalt" med min familj leder till en ofrånkomlig krasch.

Vår oförmåga att anpassa oss till de förändrade förutsättningarna leder till att jag misslyckas totalt med min pacing. För andras förväntningar och min starka vilja är alltid det största hindret för att få den att fungera. Sommar och ledighet tillsammans med de jag älskar innehåller ingredienser som både ökar svårighetsgraden och behovet av att jobba med balansen.

Så nu är jag på gränsen till panik och kroppen skriker efter kravlöshet och ostörd vila. Av att bara få rå mig själv och slicka mina sår. Utan att behöva säga nej och göra någon besviken. 

2 kommentarer:

  1. Juliångest kallar jag fenomenet... Du beskriver som vanligt exakt hur det funkar, ens starka vilja förstör pacingen på helger och semestrar, man vill för mycket och kroppen hänger inte med. Fast jag har börjat säga ifrån mer att jag måste vara ifred även under helger och semester, konsekvenserna blir annars icke- acceptabla, det är inte värt skadorna. Det är lättare nu utan barn i huset, säger jag med sorg i hjärtat. Mannen förstår bättre nu för tiden och sysslar med sitt och så får jag komma när jag kan och vara delaktig på mina villkor. Fast frustrerande är det...
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt sent svar! Hoppas att du slipper juli-ångest i år! Stora kramar!!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...