lördag 4 juni 2016

Utan krusiduller!

Tänk så befriande det är med människor som ärligt försöker förstå. Som rättframt frågar hur jag mår och är beredda att ta svaret. Och som vill veta mer. Som öppnar upp och gör relevanta iakttagelser och reflektioner. Som ser, och förstår - utan att varken ifrågasätta eller värdera. 

Igår träffade jag människor jag känt i hela mitt liv, men inte träffat på väldigt länge. En dag när jag var helt ur form. Men de såg ändå att jag är jag. De sa att jag ser ut, låter och skrattar som jag brukar. Men samtidigt förstod de att något är annorlunda. Och de la märke till att jag fick kämpa med att orka växla mellan att sitta och ligga. Och relaterade det jag beskrev till egen nyligen genomgången influensa.

Jag insåg att det kändes så självklart att berätta. Hur mycket enklare det är när jag ser äkta undran i ögonen istället för skepsis. Hur befriande det kändes att kunna vara fullständigt ärlig utan att bli värderad annorlunda. Att få respekt.

När människor runt mig undviker att prata med mig om hur jag mår, får det mig att undra om det är av omtanke av mig? Eller av osäkerhet? Att de inte vet vilka frågor som är "okej"? Eller är de rädda över hur min reaktion kommer att bli? Eller för att de tycker samtalsämnet är pinsamt? Skamframkallande? Eller kanske tycker de bara att jag ska tänka på något annat. 

Jag tar mycket hellre raka frågor än att människor tassar på tå! Det gör mig glad när någon vågar fråga, och visar att hen vill lyssna. 

Så underbart att få släcka min gemenskaphetstörst och trots jobbiga konsekvenser så var besöket en lisa för min själ. 

4 kommentarer:

  1. Så härligt för dig! Både med besöket och bemötandet. Har varit med på ett födelsekalas några timmar idag där ingen frågade hur jag har det - säkert för att de inte vet vad som tros vara ok att fråga om och så låter man bli helt och får mig att känna mig som helt osynlig. Inte kul när man har satsat och tagit av sin dyrbara ork. Jag föredrar liksom du raka frågor så jag kan svara rakt, det är så mycket lättare.
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var härligt! och det är fruktansvärd att bli helt osynliggjord! Kram!!

      Radera
  2. Åh, så härligt att höra! Kan bara instämma att det är fantastiskt skönt få möta människor som uppriktigt och öppet frågar samt lyssnar. I de samtalen syns hela en själv, både den man är och vad sjukdomen gör med en. Det öppnar upp för nära möten som värmer själen. Möten där man blir sedd. Är så glad för din skull!! ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Jag får vara hela mej då! <3 kram

      Radera

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...