söndag 12 juni 2016

Utan samordning existerar ingen samsyn!

I ett klipp från Sveriges radio kan vi höra om en studie i Stockholms läns landsting som visar att sjukskrivning för lättare psykisk ohälsa (dit bl.a utmattningssyndrom räknas) och långvarig smärta, i snitt blir ca 70 dagar kortare när personen har kontakt med en rehabkoordinator.

Enligt SKL:s rapport "Hälso- och sjukvårdens funktion för koordinering i sjukskrivnings-  och rehabiliteringsprocessen" står det att rehabkoordinatorn ska fungera som stöd och coach till individen. De ska stödja patientens delaktighet och egna målformulering, vara ett stöd i kontakter med övrig sjukvård och vara den som initierar vissa åtgärder tex, bedömning, rehabilitering eller sjukskrivning. De ska också ansvara för att en rehabiliteringsplan upprättas. Rehabkoordinatorn ska också vara den som arbetar med att få teamarbetet på enheten att fungera - såväl organisatoriskt som praktiskt - och ska även vara rådgivare till läkaren i fråga om personens funktions- och aktivitetsnedsättning exempelvis inför intygsskrivning. Rehabkoordinatorn ska även vara kontaktperson och samarbetspartner till externa aktörer.

Det kanske låter som självklara saker, men inget av det som nämns i texten ovanför har egentligen fungerat i min egen vård. Däremot är det saker som jag använt mig mycket i mitt yrkesliv.

Samordningen är något som jag verkligen fått slita med i alla år som patient och jag vet att många av er gör detsamma. Det är så frustrerande att veta att det skulle kunna fungera så mycket bättre!

För mig handlar samordning att någon har överblick vad som görs totalt och har till uppgift att göra alla inblandade medvetna om det. Det handlar också om att förmedla information mellan patient, teammedlemmar, vårdgivare och myndigheter - istället för att det är patienten som förväntas agera budbärare.

Detta är jätteviktigt för utan samordning kan ingen samsyn existera!

Men samsyn menar jag att det finns ett uttalat gemensamt mål och riktning för arbetet. Där är olika vårdenheter och yrkeskategorier samarbetspartners istället för konkurrenter. Och där patienten har en självklar plats i arbetet! Samsyn kring diagnos, behandling, prioriteringar och resultat är nödvändigt för en framgångsrik rehabilitering!

En vård utan samsyn är en vård där patienten får motstridiga råd och information. Där behandlare alltid tycker sin egen del är viktigast. Det blir en vård där patienten hela tiden hamnar i kläm mellan olika viljor och åsikter.

En vård utan samordning är en vård där det finns gott om icke-möten. Där vi samtalar utan att förstå varandra och utan att mötas. Där olika vårdenheter hänvisar till varandra, utan att veta om deras bild av den andra enheten stämmer med verkligheten. Där en person lovar att någon annan kan hjälpa, utan att veta om den verkligen kan hjälpa.

Det är också en vård där personer och vårdenheter kanske till och med baktalar varandra inför patienterna. Som misstror diagnoser och behandlingsplaner som kommer från någon annan än de själva. Som kräver att saker görs om och om igen, bara för att ingen har koll på helheten.

Men vad kan hända rent konkret om samordning och samsyn saknas? Jag har många exempel från min egen vård och jag tänkte delge er några.

Min första läkare ansåg att jag behövde träffa någon fortare än hen själv hade tid, så hen meddelade mig att jag skulle få träffa kuratorn. Problemet var att kuratorn inte ens var tillfrågad och var helt fullbokad. Jag blev av istället hänvisad till en privat aktör som jag började träffa. Trots att initiativet till kontakten från början var läkarens, var hen totalt ointresserad av att själv ta kontakt och undersöka vad den gav. Det blev problematiskt för mig eftersom de hade väldigt olika syn på min problematik och i stället för att tala med varandra sattes jag att vara budbärare mellan dem.

Under en utredning jag gjorde hänvisade alla teammedlemmar var för sig till saker andra yrkeskategorier skulle undersöka eller informera om. Senare. Som att de hade full koll på hela utredningsprocessen och att de hade en tydlig kunskap om varandras områden. Men när jag väl kom till nästa person och trodde att jag visste vad som skulle hända, hände inte det den föregående personen sagt skulle hända. Det gjorde att många av mina frågor aldrig fick några svar, utan bara sköts över till någon annan som inte heller besvarade dem.

Jag hade faktiskt en Rehabkoordinator under en period. Vid starten av en rehabperiod hade hen träffat teamet och de hade en plan för aktiviteter som skulle ingå i min rehabilitering, som jag fick presenterat för mig. När jag någon dag senare träffade läkaren gjorde hen både tillägg och dissade delar av planen jag fått av teamet via koordinatorn. Trots att hen varit delaktig i samma planering som de andra. Det blev väldigt motsägelsefullt och jag hade svårt att veta vem jag skulle lyssna på.

På ett avstämningsmöte lessnade jag på att det kändes som att alla satt med olika agendor och ställde frågan: "Vad är egentligen målet med min rehabilitering?". En efter en förklarade personerna som deltog för mig vad deras mål var. Inte en enda  av dem frågade mig vad mitt mål var. Ingen verkade heller förstå det absurda i att det inte fanns ett överenskommet och enhetligt mål för alla inblandade, utan de verkade tycka att det var helt i sin ordning. Det fick mig att känna att det inte spelade någon roll vem jag var och hur min situation såg ut - bara de fick göra på sitt eget sätt var allt bra. 

När jag drabbas av dålig samordning och bristande samsyn blir jag jättestressad. För det tvingar mig att göra val som är omöjliga att göra. Jag måste värdera vems ord som ska få väga tyngst. Samtidigt som jag behöver upprätthålla goda relationer till de som är ansvariga för min vård. Läkaren som skriver sjukintyget är oftast den person vars ord väger tyngst - oavsett om det är den jag litar mest på. En icke samordnad vård tvingar mig att ta parti och vara motvalls. Inte för att jag vill utan för att jag blir tvungen. Samtidigt måste jag försöka samordna olika instanser, backa och boka om när saker krockar eller blir för mycket och ensam prioritera vad som är viktigast.


För att återgå till varför jag inte är särskilt förvånad över att arbetet med rehabkoordinatorer är framgångsrikt...

Jag tror inte att det alla gånger handlar om att människor faktiskt blir friskare snabbare. Men om samordningsbördan på mig som patient lättar minskar stressen, som vara både betydande och skadlig! Särskilt med tanke på att vi här pratar om patientgrupper som är stresskänsliga till att börja med. Chansen att få rätt kartläggning och behandling är större med en rehabkoordinator och är förmodligen också en av anledningarna till den minskade längden på sjukskrivningen. För ju bättre samordning desto färre misstag görs i sjukskrivningsprocessen. Det innebär bland annat att färre remisser skickas till fel instans och detta minskar onödig väntan. Patienten slipper förhoppningsvis också det omöjliga uppdraget att skapa samsyn mellan de olika inblandade instanserna och personerna.

Med en ordentlig samordning och samsyn ges helt enkelt patienten en rimlig chans att koncentrera sig på det viktigaste - att tillfriskna!

Med bättre samsyn och samordning  är dessutom är möjligheterna större att patienterna få rätt diagnos och behandling. Det kommer också bli tydligare om en person fått fel diagnos, eller inte kommer att återfå någon arbetsförmåga.

I en samordnad vård förväntas de olika yrkeskategorierna samarbeta med varandra vilket gör att de olika kompetenserna kommer till sin rätt. Oavsett om de finns i samma team eller på olika vårdenheter. I rollen som koordinator finns ofta leg. arbetsterapeuter. En kompetens som sedan länge redan funnits på de flesta enheter, men som först nu i rollen som koordinator får använda sin kunskap fullt ut. Arbetsterapeuten med sin specialistkunskap om aktivitet och aktivitetsbegränsningar är en viktig del i alla typer av rehabilitering, men används trots detta inte ens vid alla specialismottagningar för stress.

Om en rehabkoordinator tillåts göra sitt jobb på det sätt det är tänkt, blir det en "win-win situation" för både patient och personal!

Det är väldigt intressant att det går att korta sjukskrivningstiden för lättare psykisk ohälsa och långvarig smärta med hjälp av rehabkoordinatorer. Men inte anmärkningsvärt. Det är tvärt om väldigt logiskt om du frågar mig.

Däremot är det anmärkningsvärt att det inte är självklart att alla långvarigt sjuka och/eller funktionsnedsatta människor får den hjälp som en rehabkoordinator har att erbjuda.

2 kommentarer:

  1. 👍🌞
    Detta bara måste sändas till vårdinstanser, politiker, media. För debatt till förändring. Du är en otrolig klarsynt skribent. Sänder du detta vidare någonstans? Du tar upp otroligt viktiga ämnen som behöver komma fram och upp till ljuset utöver bloggen./Hjorten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du för din pepp! <3 Jag känner att jag har både dålig ork och dålig koll på var jag ska skicka...sitter och skri(k)ver i min ensamhet...
      Kram!

      Radera

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...