onsdag 29 juni 2016

Var vilar du bäst?

Var någonstans känner du dig mest avslappnad?
Var kan du vara dig själv och bäst lyssna på din kropps behov?

Hemma eller borta?

Var någonstans kan du ta störst plats och visa vad du själv behöver?
Göra på ditt sätt framför någon annans?

Hemma eller borta?

Vem vet bäst vad jag behöver?
Vem kan känna hur det känns i min kropp?

Du eller jag?

Vem får leva med konsekvenserna av överbelastningen?
Känna hur kroppen vrider sig i plågor för att jag gjort mer än jag tål?

Du eller jag?

För mej är svaren på de här frågorna rätt självklara, men du tycker att jag måste lära mig vila borta. Så att jag kan umgås med dig, på din hemmaplan. På dina villkor och tillsammans med dina gäster.

Du förstår inte att det kan vara någon skillnad att vi är här hos mig, på min hemmaplan.

Men det är en stor skillnad för mig! Även om det kanske överhuvudtaget inte är den minsta skillnad för dig. Jag kan förstå om du till och med tycker det är vilsamt att vara gäst, att slippa styra och ställa med förberedelser och matlagning.

Men om du kände dig sjuk, hade ont i kroppen, kände dig febrig och matt - hur skulle du känna då? Förmodligen hade du stannat hemma under täcket. Men om det fortsatte så väldigt lång tid - under många år - och du ville ha ett socialt liv tillsammans med din familj? 

Vad skulle du göra då?

Det blir en hög belastning för mig oavsett var vi än är, för det innebär social samvaro med samtal och mat. Ofta är det för mycket för mig när vi bara är jag, min partner och mitt barn, och därför klarar jag varken av besök eller att åka bort. Men skillnaden om vi bjuder hem någon till oss i stället för att åka till dig är att vi avgör vem, och framför allt hur många som vi bjuder samtidigt. Vi styr tiderna så att det passar oss och jag behöver inte addera någon belastning för transport.

Om ni kommer hit kan jag vila i min egen säng om jag behöver. På mitt mest vilsamma ställe. Hos dig finns inget ställe som är lika vilsamt för mig. Inte ens om du lånar mig din egen säng.

Jag önskar att vi kunde prata om det här, utan antaganden och anklaganden. Du och jag - inte genom tredje part - utan att du ifrågasatte mina behov. Men när du alltid undviker samtalsämnet med mig men tar upp det med andra, tappar jag lusten och modet.

Och tystnar.

För jag orkar inte känna att jag inte duger som jag är. Att du vill att jag ska vara någon annan. Då stannar jag hellre här.

Ensam kvar.
_______________________________________________________________________

Läs gärna följande inlägg på samma tema:
Tillgänglighet kräver förändring - en text om tillgänglighet i sociala sammanhang och om att det finns flera olika anledningar att jag väljer att stanna hemma
Den som prioriterar annorlunda - en text om varför du behöver fråga istället för att anta att du har förstått

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...