torsdag 28 juli 2016

Att ha blivit fråntagen livet, men ändå leva

Jag vet att rubriken är dramatisk och kanske överdriven. Men just nu känns det så. Som att jag blivit fråntagen allt det där som var mitt liv. Som när någon dör. Men till skillnad från någon som dött lever jag kvar. Men utan en möjligheten att leva ett helt liv.

Det låter absurt. Men på många sätt känns mitt liv just absurt.

Jag är fortfarande här. Min kropp - tillsynes frisk. Mina intressen, känslor, idéer och tankar - precis som tidigare. Min vilja och envishet lika okuvad.

Oförändrad.

Men kraften finns inte längre. Uthålligheten på ett minimum. Energin nära noll. Och min återhämtningsförmåga har en sengångares tempo.

Så allt det där som är jag får inte plats. Jag är tvungen att hela tiden kapa delar av det jag vill, känner och har lust med. Och jag känner mig bunden, fängslad i en kropp som inte förmår.

Jag är jag - men jag fungerar inte längre.

6 kommentarer:

  1. Ge aldrig upp,ge aldrig nånsin upp.

    "När hjärtat gråter över vad det har förlorat
    skrattar själen över vad den funnit"
    anonym aforism från persien.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag försöker. Jag ger sällan upp, mitt "problem" är snarare det motsatta - att jag biter i och sliter längre än jag eg orkar.

      Kram

      Radera
  2. ❤️ Jag delar dina ord. Instängd inom gränser man inte har valt och inte kan välja bort. Åren går, perioder jag är bättre inser jag vad jag har missat. Alla människomöten, stärkandet av relationer, barnens uppväxt. Som att vakna upp från en flerårig dvala. Inser vilken förmån det är att kunna planera saker i förväg med visshet om att kunna genomföra dem.

    Perioder jag är sämre har jag inget val än att ta en dag i taget, en stund i taget. Hamna under vattenytan igen där energin bara räcker till för att existera. Inte till att delta i det liv man önskar få leva. Alltid hamnar man under vattenytan igen och åren fortsätter att gå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Precis så - dina ord är på pricken, tiden bara går...

      Radera
  3. Åh så sorgligt det låter. Fast jag vet att det är precis så det är. Och det är på många vis så himla sorgligt att man inte kan vara den man vill vara. Acceptansen känns som ett hånflin. Ibland vill man bara inte acceptera att det är som det är. Skickar en hel hög med energi till dig och en stor kram. Ta hand om dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla - för kram, energi och förståelse. Önskar det till dej också! <3

      Radera