söndag 31 juli 2016

Att leva nu - eller senare?

Jag insåg en sak idag. Igen. En sak jag påminns om nu och då och som jag säkert skrivit om förut. Men det är väldigt viktigt, så jag skriver om det igen.

Mitt liv är inte det liv jag hade valt att leva, om jag hade kunnat välja. Men eftersom jag inte kan välja ser jag det som att jag inte har kan göra något annat än att acceptera läget. Jag har inte något val.

Det är inte enkelt. Inte alls. Men under åren har jag insett att om jag inte accepterar hur min kropp fungerar - utan hela tiden försöker pressa den att fungera annorlunda - så är det mycket svårare att hitta den balans jag behöver. Och att leva med så lite energi jag har, kräver balans.

Så jag går inte runt (eller ligger still) varenda sekund och förbannar mitt liv. För saken är den att utifrån de givna förutsättningarna så har jag det bra. Jag använder den energi jag har till saker som har mening för mig. Och jag har människor runt mig som jag älskar, och som älskar mig.

Jag kan inte sticka under stol med att mitt liv är jobbigt att leva, att vissa dagar är fruktansvärda och att det kan kännas extremt torftigt. Och ensamt, när jag inte har energi nog att umgås med andra. Och ja, jag önskar att det vore annorlunda.

Men det jag gör är meningsfullt. Och jag använder mig av min kompetens så långt min kapacitet tillåter mig.

Nu till det viktiga.

Jag lever i ett annat tempo än de flesta människor runt mig. Ett tempo som jag själv har erfarenhet att leva i. Det gör att jag har lätt att sätta mig in i vad som händer i mina närståendes värld. De allra flesta av dem har däremot ingen egen erfarenhet av att leva i det tempot jag tvingas göra.

Att de jag möter inte vet hur det känns att leva mitt liv har sina avigsidor. Den främsta är att många verkar se det som att mitt liv inte har en riktig mening. Att det lilla jag lyckats åstadkomma är så lite att det är meningslöst. Men sanningen är den att jag lyckats åstadkomma saker nu, när det gäller tex mitt skrivande och fotograferande, som jag aldrig gjorde som frisk. Jag har utvecklats positivt under de här fem åren, trots att jag har en hälsa som gått åt motsatt håll.

Hur som helst.

Det jag ville säga var att jag ofta  - framför allt i sammanhang där jag är patient - blir utdömd som obrukbar. Någon som ska fixas till varje pris. Någon som ska bedömas. Som ska visa på en positiv förändring. Någon som har lika lite kompetens som kapacitet. Det är ingen som säger det högt, men det ligger liksom i själva systemet - du kommer in i sjukförsäkringen och du ska komma ur så fort det bara går. Min försäkringshandläggares ohöljda frustration över mina återkommande ickeframgångar säger det mesta. Lika så min sjukgymnasts entusiasm över framstegen han ser men som inte märks i min vardag.

Det här gör något med mig. Och det gör inte gott.

När jag ser människor rusa fram i ett tempo som jag inte når upp till alls - så känner jag mig mindre värd. När alla bara väntar på att "jag ska bli jag" igen blir jag ledsen. För det känns som att min kompetens inte är inte räknas om jag inte kan använda den med samma kapacitet som alla andra. Att min minimala kapacitet är ett bevis på att jag inte har något värdefullt att komma med. Att de tycker att mitt liv inte kan ha någon mening så länge jag har så lite kapacitet.

Jag upplever att de väntar på att jag ska bli som vanligt igen så intensivt att det förblindar dem att se vem jag är idag. Det krockar så hårt med min egen livsfilosofi - att jag vill leva ett meningsfullt liv varje dag.

Inte vara någon som bara väntar på att leva sen.

_______________________________________________________________________
Mer läsning om kompetens och kapacitet hittar du här:

4 kommentarer:

  1. Så bra skrivet! Livet är ju det som pågår här och nu - oavsett om jag knappt orkar kliva ur sängen och sitta uppe i rullstolen eller om jag arbetar och rusar fram som ett höghastighetståg.
    Jag har upptäckt något fantastiskt sedan jag fått byta bilen mot Permobil. Nu när jag är ute, alltid med ledsagare för jag får av säkerhetsskäl inte vara själv, ser jag oändligt mycket mer än vad jag gjorde när jag körde bil.
    Jag ser de små sakerna. Fjärilen som sitter på en blomma, ett nytt konstverk i den offentliga miljön, en ny butik nere vid hamnen. Ibland så liten att jag inte kommer in, men det är en annan fråga.
    Jag känner dofter, vinden mot huden, smaken från sjön och kanske en god glass! Allt som fanns, men ändå inte, då jag körde bil. OK - mitt livsutrymme har begränsats och består av några få kvadratkm, inte ens hela den pyttelilla staden jag bor i. Men jag lever och jag märker att jag till psyket successivt mår allt bättre i det lilla och långsamma. Bättre än jag någonsin gjorde då jag var "frisk"...

    Tack <3
    //P-L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så som du beskriver livet med permobil känner jag också. Jag uppskattar de små sakerna enormt nu. <3

      Radera
  2. Du har så rätt, så rätt, så rätt Malin!
    Men det verkar hopplöst att fatta för fartmänniskorna att sakta-livet också är ett liv, ett gott sådant ofta.
    Jag tror det skrämmer dem att det kan bli så här och då är boten att få in oss i snabblivet igen...
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk om fler kunde börja uppskatta sakta-livet - även arbetsgivare - då tror jag att färre skulle behöva hamna i sjukskrivning! <3

      Radera