fredag 15 juli 2016

Bergsklättraren

Att leva med begränsad energi och dålig återhämtningsförmåga är som att vara bergsklättrare.

Du måste ingående betrakta din väg upp för berget. Varje grepp och varje steg måste vara noga övervägt och balanserat. Du måste uppnå stabilitet innan du kan komma vidare. Lyssna på din kropp, vara närvarande i tanken och göra medvetna val. Ta pauser när du behöver det och sträcka dig extra när det behövs.

Helst ska du också använda säkerhetsanordningar. Som stöttar dig och förebygger att du inte faller så djupt, om du faller. Du måste vara lugn, sansad och inte stressa. Inte bli svettig så fingrarna tappar sitt grepp. Hålla fokus och skärma av omgivningen.

Vara kontrollerad.

Om du ramlar ner måste du stanna upp och reflektera över varför du föll. Vilka faktorer som bidrog. Var det vägen du valde, något som störde dig eller klarade du inte att hålla fokus för att du glömt att vila?

Du måste förstå varför du föll, innan du kan fortsätta. För det måste påverka ditt beslut om hur du ska fortsätta - om du ska ta samma väg igen eller byta riktning. Allt hänger på orsaken till fallet.

Det kräver god självkännedom, och mod.

Oavsett vilken väg du väljer är det som att börja om på nytt. För du måste ta dig upp till nivån du föll ifrån innan du kan ta nya kliv på väg uppåt. Till nästa nivå. Det finns liksom inga genvägar för att slippa den återupprepningen.

Men viktigast av allt är att du måste hitta din egen väg upp för berget. En väg som du vet att du kommer klara av, med de förutsättningar du har. I ditt tempo, och med de pauser du behöver.

Du kan ha en coach på vägen, någon som kan hjälpa dig att se det stora perspektivet. Du kan också ha en tränare, som kan lära dig att förfina din teknik. Men bara du kan känna hur det känns i din kropp. Det gör dig till experten. En roll som ingen kan ta ifrån dig.

I egenskap av expert på dig själv är det du som måste bestämma vägen. Beräkna vad du kommer klara av. När du behöver pausa, eller sträcka ut dig lite extra. Allt beroende på vad din kropp tål.

Just nu, i den här stunden.

En coach som inte vill ta in ditt perspektiv - kan aldrig hjälpa dig att se hela bilden oavsett hur berest hen är. Och en tränare som inte lyssnar till dina behov - kommer inte kunna lära dig teknik som du faktiskt kommer att kunna använda, oavsett hur tekniskt kunnig hen är.

Vi har alla olika förutsättningar att leva med. Det gör alla ogrundade råd om hur du ska klättra potent farliga.

Det som är ett berg för dig kan nämligen vara en promenadstig för någon annan. Men att din väg är enkel för någon annan, gör inte dina förberedelser och säkerhetsanordningar mindre viktiga. Och det betyder inte att din kamp är mindre verklig.

Vad som är ett lagom högt berg för dig är det bara du som kan veta. Och din kropp måste få styra vilken väg du behöver ta. 

5 kommentarer:

  1. Oerhört bra illustration! Och vet du, jag följer en bergsklättrerskas (och dykare) blogg och hon skrev något liknande och jag tyckte det passade så bra in som illustration för min situation.
    Jag ska försöka leta upp det inlägget!

    SvaraRadera
  2. Här är inlägget, och allt går ju såklart inte att tillämpa på t ex ME, och jag tycker allt att du broderade ut det ännu mer, men kul jämförelse: https://annelieadventures.com/2015/03/04/att-skota-jobbet-som-om-det-ar-en-bergsbestigning/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt för sent svar. Tack för responsen och länken till den andra bloggen. Intressant att läsa "min bild" ur en bergsbestigares perspektiv!

      Kram!!

      Radera
  3. Ibland blir man hjärtligt trött på det där bergsklättrandet och vill bara strunta i allt kalkylerande och det får man äta upp sen...Det är den där okuvliga optimismen och förmågan att vara i nuet som man har skaffat sig ). du uttrycker problematiken klockrent, Malin!
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt för sent svar. Tack fina du. Kram!

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...