söndag 17 juli 2016

Har jag något val?

Gång på gång frågar jag mig själv: Nöjer jag mig för lätt? Har jag blivit bekväm? Pressar jag mig för lite? Har jag resignerat och gett upp?

Försöker jag tillräckligt?

Det är jobbiga frågor, nödvändiga frågor men egentligen inga frågor som jag behöver vara rädd för att ställa. För jag vet att mitt problem är åt "andra hållet". Jag behöver fokusera på att göra lagom mycket, att ta pauser och vila innan jag helt kört slut på mig själv.

Men med en normalfungerandes mått mätt gör jag alltid så lite att det kan se ut som ingenting. Så lite att det inte riktigt räknas. Det blir liksom ingenting av värde, trots att det i mina ögon är något stort.

Om de använder sin egen mall på mig ser det ut som att jag nöjer mig för lätt, att jag är bekväm och pressar mig för lite. Att jag kanske till och med resignerat och gett upp. Att jag medvetet väljer att lägga mig på en lägre aktivitetsnivå än jag måste.

Inget kunde vara mera fel.

Men hur ska de kunna förstå det utan att mäta mig med min mall - med mått som mäter enligt mina livsvillkor?

Min man säger att han ser att jag pressar mig för hårt. För hårt utifrån mina förutsättningar. Min mall. Att jag tar mig an stora utmaningar och att det sliter på min kropp. Och det är så det känns för mig.

Många normfungerande tror att personer med begränsad energi och bristande återhämtningsförmåga medvetet lägger sig på en alltför låg nivå. Och behöver peppas, pressas och piskas för att öka nivån.

Det drabbar så många mer än mig. Och det drabbar hårt.

Jag ser missuppfattningen om elever som inte klarar av att gå till skolan, i debatten om de höga sjukskrivningstalen - jag har mött det bland närstående och i vården. Undra varför det är så svårt att förstå att de tolkar andra utifrån sin egen mall - utifrån en snäv norm - och att det bara skadar?

Och VARFÖR behandlas det egentligen som att det är en fråga om att välja? Eller om att vilja?

Som att eleverna väljer att inte gå till skolan, för att de inte vill. Som att sjukskrivna vill inte jobba och därför väljer att sjukskriva sig. Och som att jag väljer bort mina släktingars födelsedagar för jag inte vill träffa dem.

Som om att det handlar om ett verkligt val. Ett val utan negativa konsekvenser.


Låt mig göra en jämförelse:

Att köra bil en lika lång sträcka i olika hastighet drar olika mycket bensin. Ju fortare du kör desto mer bensin går det åt. Olika körsätt påverkar också åtgången av bränsle. Mjuk och följsam körning kräver mindre bensin än hård och ryckig.
 
Därför är det inte särskilt vist att peppa en förare med lite bensin i tanken att köra fortare, för att undvika bensinstopp. För risken är större att bli stående med tom tank om du skyndar dig, än om du kör lugnt och följsamt.
 
Har du väl fått bensinstopp och inte har någon reservtank måste du ta dig vidare på något annat sätt. Bilen står helt still. Konsekvensen kan bli att du måste vänta länge på skjuts eller ta dig fram till fots i ett mycket långsammare tempo.

När jag tvingas till ett högre tempo än min energinivå tillåter - eller att göra aktiviteter som klart ligger utanför mitt aktivitetsomfång - är det precis som om en bilförare ökar farten för att minska risken för bensinstopp. Det går åt mer bränsle. Och eftersom jag inte äger någon reservtank så är det extra viktigt för mig att jag tillåts köra mjukt och följsamt.

Andras höga förväntningar, stress och högt tempo är alla saker som krymper mitt aktivitetsomfång - i onödan. Det tar energi från mig som jag behöver till helt andra saker. Om jag får ha mitt tempo och sköta min återhämtning på det sätt jag behöver - genom att göra aktiviteter långsamt och uppdelat med pauser emellan - då kan jag leva mycket jämnare, utan stora krascher.

Så visst, jag har ett val. Men valet står inte mellan att vara underaktiv och "normalt" aktiv som du verkar tro. Utan det står mellan att vara underaktiv och att riskera att bli ännu mindre aktiv.

För om jag ökade farten skulle det oundvikligen sluta med bensinstopp. Och det vill jag inte!

2 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet! Precis så är det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förlåt sent svar - men tusen tack för din kommentar! <3

      Radera