onsdag 20 juli 2016

Illusionen om den objektiva läkaren

I ett tidigare inlägg pratade jag om uppfattningen att patienten är subjektiv medan läkaren är den som ska förhålla sig objektiv.

Jag har funderat vidare på detta med vad som händer med mig om själva rollen jag äger förknippas med objektivitet. Hur det påverkar min inställning till mig själv och mina reaktioner.

Gör det att jag är mer benägen att tro att jag inte gör fel, att jag behandlar alla lika och inte styrs av känslor och fördomar? Tänker jag att sannolikheten är mindre att jag styrs av subjektiva känslor, för att jag i min roll anses stå för objektivitet?

Jag tror att det finns en risk för det.

Vad skulle hända om vi istället pratade om att vi i alla människoyrken riskerar att göra subjektiva bedömningar? Att föreställningen om att läkare - och andra - är objektiva i själva verket är en illusion. Att det är lätt att hemfalla åt förutfattade meningar och att det inte finns något farligare än att tro att jag är fördomsfri? Särskilt på områden där min kunskap är lägre.

För risken med att tro att jag är objektiv och fördomsfri, är att jag släpper vaksamheten kring mina egna reaktioner på det jag upplever i mötet med den andra. Vilket gör att jag omedvetet kan göra extremt subjektiva tolkningar av en situation utan att förstå det själv. Särskilt när jag möter något som jag inte vet så mycket om.

I detta ligger en stor fara - för ju mindre jag vill kännas vid mina känslomässiga reaktioner och förutfattade meningar desto större är risken att jag faktiskt styrs av dem. Om jag tror att jag är objektiv släpper jag subjektiviteten fri. 

Detta gäller inte bara läkare - utan är en fara i alla arbeten där du möter människor.

Jag skulle vilja att du som är "ny" i ett kontaktyrke förstod att du inte är fördomsfri - och att det bästa för dig och de du möter är att erkänna det. Att du behöver bestämma dig för att utmana de förutfattade meningarna varje dag. Genom att konfronteras med det du är rädd för, det som känns obehagligt och det okända. Att ödmjukt och ärligt kunna tänka och känna - jag kan inte allt, men kan alltid lära mig något nytt! 

Och tänka att detta arbete aldrig kommer att ta slut.

Jag tror att det skulle vara ett att minska den oreflekterade subjektiviteten.

Först när du är medveten om att du är fördomsfull (och subjektiv) kan du öppna upp för nya saker att ta över fördomens plats.

2 kommentarer:

  1. Faktiskt så var det ett av försäkringskassans senaste argument för att neka mig sjukersättning. De noteringar som läkaren (känd ME-läkare)gjort om hur hen bedömde mitt hälsotillstånd och på vilka grunder kunde tydligen inte tillskrivas någon form av tyngd eftersom hen ju inte kunde förutsättas vara objektiv i sin bedömning. Då, förmodar jag, i egenskap av människa som kanske låter sig styras av fördomen att ME finns och är svårt funktionsnedsättande. Håhåjaja.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aaaargh Försäkringskassan alltså... Vet snart inte vad jag tar mig till!!! Suck!!

      Radera

Diciplinerad inaktivitet

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag hade en sjukdom som gick att förbättra med hård fysisk prestation.  Som krävde aktivitet. Ja...