onsdag 27 juli 2016

Om att behöva hjälp

Jag har alltid upplevt mig själv som en trygg person. Självständig. Inte överdrivet orolig för saker.

Men med hjälpberoendet kommer osäkerhet och otrygghet.

Att gå från att vara självständig till osjälvständig och att vara i behov av hjälp för att få vardagen att snurra gör något med självbilden. Det är svårt att behålla självsäkerheten och tryggheten samtidigt som du är beroende av hjälp.

Att kunna få hjälp är naturligtvis en trygghet. Men samtidigt finns det alltid en risk att hjälpen försvinner. Och det är inte alltid helt enkelt att få till en backup. Framför allt inte en backup som har samma kunskap om situationen som den som alltid finns där. Som har koll utan att jag behöver påtala allt hela tiden. Min partner och jag har en annan arbetsfördelning nu, på grund av mitt hjälpbehov. Men en backup behöver jag specificera varenda liten detalj - för vi har överhuvudtaget ingen arbetsfördelning ens från början. Men detta tar också energi - som jag egentligen inte har.

Att behöva be om hjälp innefattar inte bara det svåra i att faktiskt BE någon annan om något. Nej, det innebär också att du själv tvingas släppa kontrollen. Att acceptera att bollen nu ligger hos någon annan. Och att kalkylera med risken att du får ett "nej", ett "inte nu" eller ett "kanske senare". Du blir utelämnad till någon annans värdering av dina behov. I underläge.

För om den du ber om hjälp inte anser att du behöver den - står du där utan. 

Jag är en sån som inte ber om hjälp i onödan. Som vill klara mig själv. In i det längsta. Så när jag ber om hjälp är det väl genomtänkt och välbehövlig. Då har jag inte tid - eller möjlighet - att vänta. Men jag tvingas ofta till det ändå, på grund av hjälparens egen startsträcka. Hur hen bedömer mitt behov. Jag måste vänta på att mitt behov måste gå genom hjälparens prioriteringsordning. Vänta på att få min ansökan om hjälp godkänd. Det är bara så det är.

Naturligtvis vet jag att människor måste leva sina egna liv och inte kan släppa allt de har för händer, nu genast, för min skull. Och det är inte heller det jag begär. Men det gör mig så sårbar att alltid vara den som kräver plats i andras liv.

Eftersom jag oftast inte kan hjälpa min partner så behöver han också be andra om hjälp ibland. Det ser jag som något naturligt. Men vid ett antal tillfällen har han då fått en motfråga - om inte jag kan hjälpa honom med det han bett den andre om hjälp med. Det blir till ett ifrågasättande av både mitt och min partners hjälpbehov. Som att vi ber om hjälp i onödan. Att vi inte kämpar tillräckligt. Att jag i första änden inte skulle behövt be min partner om hjälp och att han skulle ifrågasatt varför jag inte kan hjälpa honom.

Att ifrågasätta om hjälpen verkligen behövs är det grövsta av alla underkännanden. Något som gör att vi verkligen tvekar att be de personerna om hjälp igen. Som gör att vi pressar oss ännu hårdare för att slippa vara beroende av andra.

Om jag biter ihop och gör själv - för att jag inte orkar bli värderad och bedömd - kan detta tolkas som att jag inte har behov av hjälp. Som att hjälpen bara handlar om att kompensera något jag absolut inte klarar själv. Men i mitt fall handlar hjälpen oftare om att avlasta än om att helt kompensera. Avlasta för att jag ska orka längre - som en del av pacingen - för att jag ska undvika att rusa in i elstängslet. För att spara på min energi.

Många ser hjälp som att minska en belastning tillfälligt, men för mig handlar det oftast om att minska den totala belastningen. Att kapa topparna så att jag kan hålla mig innanför mitt aktivitetsomfång. Hålla mig innanför min gräns.

Att be om hjälp innebär också en outtalad förväntning att jag vara nöjd och tacksam för  hjälpen jag får. Det ingår som i själva konceptet. Och mitt berg av tacksamhetsskuld växer sig allt större. Och jag vet aldrig om jag kommer kunna "betala tillbaka".

Jag är väldigt tacksam för att jag har människor runt mig som hjälper mig, framför allt min partner - men det innebär inte att jag ibland är missnöjd med på vilket sätt jag får hjälp. Det är frustrerande - men begripligt eftersom det förutsätter kommunikation - och sådan kan brista. Men innebär det att jag är mindre tacksam om jag ställer krav på hur hjälpen ska utformas? Eller uttrycker att jag inte är nöjd?

Det hör ihop med vem vi anser ska avgöra om jag fått hjälp, rätt hjälp och god hjälp. Är det den jag har bett om hjälp eller jag som tagit emot hjälpen? Är det den som ger eller den som tar emot? Jag anser att det måste finnas ett samspel och en dialog - men att om mottagaren inte anser att hen blivit hjälpt, så är hjälpen ingen riktig hjälp. Just därför behöver jag få vara missnöjd utan att för den skull klassas som otacksam.

Att söka vård eller behandling idag innebär oftast enstaka insatser och att ingen utvärdering bokas. På det sätter läggs det på patienten att bedöma om hjälpen varit tillräcklig. Om jag inte hör av mig igen antar vårdgivaren eller behandlaren att hjälpen hjälpte.

Hos mig har skammen över att inte hjälpen fungerat på mig varit så stor att jag många gånger undvikit att återkomma.

Att ha långvariga vårdkontakter som jag har nu - återkommande kontakt med samma personer som utvärderar behandlingen - minskar inte problemet med skammen över att inte bli bättre. Jag känner mig som den otacksammaste patienten, som aldrig är nöjd. Och det är väldigt jobbigt att aldrig vara den som kan komma och berätta om framstegen jag gör. Jag blir till den ohjälpbara - den obotbara. Den som hela tiden misslyckas - och på något sätt också beviset på min behandlares misslyckande. På hens otillräcklighet.

Så det är viktigt för oss alla att komma ihåg att behovet av hjälp påverkar inte bara dig själv utan också den du ber om hjälp. Inte bara praktiskt, utan också känslomässigt. Det innebär att det finns många faktorer den som hjälpbehövande inte kan styra över. Som jag inte kan hantera eller bearbeta. Som bara du som hjälper mig kan ta hand om hos dig själv.

Just nu är jag beroende av backup-hjälp. Men jag känner hur jag värjer mig. Känner envisheten resa sig som en mur inom mig.

Jag. Ska. Klara. Mig. Själv.

Jag orkar inte få mina behov värderade och eventuellt nekade. Det tar mer energi än det hjälpen sparar. Särskilt när det här läget får mig att känna mig extra liten och sårbar.

Då sänker jag hellre min egen "standard" ett tag. Och härdar ut. Tills det blir ohållbart.

___________________________________________________________________________
Läs gärna mitt inlägg om hur jag ibland önskar bort den mänskliga faktorn i hjälpandet: 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...