torsdag 14 juli 2016

På defensiven

När min fysioterapeut är peppad och glad över framsteg som hen ser, men som jag överhuvudtaget inte känner av i min kropp, blir jag rädd och defensiv.

För jag har varit med det förr och vet att det ligger väldigt nära till hands att personen då tänker större än jag klarar av. Att glädje och pepp lätt utvecklas till press och förväntningar jag inte når upp till.

Det kändes särskilt svårt att ta till sig eftersom det ligger väldigt tunga dagar bakom, med frossa, influensafeeling och en enorm matthet. På grund av "struntsaker". Som gjort att jag inte annat än kunnat undra över om det någonsin kommer att vända. Och när jag återigen undrat över hur mycket min kropp tål innan den går in i ett sämre läge. Om jag pressar mig för hårt.

Jag litar ju på min fysioterapeut, i det lilla. Men även hen har tidigare rusat iväg i sin iver, och gett mig mycket tyngre övningar och utmaningar än jag klarat av. Som fått väldigt långtgående konsekvenser. För mig.

Jag ser mig i spegeln. Och ser en helt vanlig tjej. En kropp utan synbara skador och krämpor. Smal, men med former. Kanske rent av snygg? Och jag har svårt att förstå att det som känns på min insida syns så dåligt på utsidan.

Det är förståeligt att folk som ser mig så inte fattar. Att de tror att jag är "fit for fight". Att jag är stark och uthållig.

Men de ser mig inte när jag ligger och frossar i soffan. När bara tanken på mat får illamåendet att krypa i kroppen. Att jag tvingas dra mig undan min familj för jag inte tål deras ljud. In i mörker för att jag inte tål ljus. Och hur allt detta kan sitta i, i flera dagar eller veckor om det vill sig illa.

Okej att någon har svårt att förstå genom att se på min kropp, men det får inte utesluta att de lyssnar på det jag säger. På det jag beskriver händer i min kropp när jag går över min gräns.

Är du vårdpersonal måste du förstå att allt som känns inuti inte syns utanpå. Att bara för att något inte syns så betyder det inte att det inte finns. Att ett synbart helt yttre kan bära på ett väldigt smärtsamt inre.

Jag är rädd att återigen bli pressad över min gräns, och sedan få stå där själv med konsekvenserna. Eller att på nytt bli den där tråkiga, motsträviga som bromsar hela tiden. Som blir betraktad som överdrivet orolig.

Men vet du vad det handlar om? Jo, den smärtsamma erfarenheten att jag är där jag är idag på grund av andras iver, och att det trott mer på sina egna bedömningar än mina ord. Jag har många års erfarenhet av det nu, av att försöka bromsa men bli pushad och av felbedömningar som gett (för andra) oförutsett stora konsekvenser i min kropp.

Nu har jag faktiskt inte lust att bli sämre - jag orkar inte leva med ännu större konsekvenser på grund av någon annans felaktiga val.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Tycker du ska läsa på om chiari och Craniocervical instability i samband med Eds. På amerikanska sidor, kunskapen är så dålig här i Sverige. Vet att du skrivit om att du är överrörlig förut. Tänk om inte allt "bara" är utmattning? Be om att få göra en MR på halsrygg å gärna hjärnan.

    Bara bortse från min kommentar om du inte alls vill ha några tips eller så! Kände bara att jag måste skriva det då jag känner igen så mkt. Kommentera här om du vill fråga nåt eller ha "hjälp" framåt så kan jag skriva privat till dig.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och förlåt för sent svar!

      Jag har tidigare läst en del om Chiari mm och känner igen mej. Har du egen erfarenhet av denna diagnos? Du får gärna berätta - du kan maila på livetsbilder(snabela)gmail.com.

      Kram!

      Radera

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...