fredag 22 juli 2016

Till dej som är frisk och och har en fungerande kropp

När jag var frisk tog jag för givet att min kropp bara skulle fungera. Återhämta sig. Klara påfrestningar. Jag levde & kroppen hängde med. Trots att jag drogs med långvarig smärta och magproblem ansåg jag att jag var frisk. Jobbade heltid, engagerad på fritiden. Träffade vänner.

Då kunde jag vara rätt "noncalant" mot kroppen. Ha is i magen och vara spontan. Jobba hårt, få jätteont men vara ok efter natten. Men nu. Jag kan aldrig ta något för givet längre. Inget alls. Trots att jag har vrålkoll på allt jag gör blir det kaos i kroppen.

Jag tog också alltid för givet att jag skulle klara av saker. Funderade inte så mycket hur miljön jag var i påverkade mej. Nu går min kropp på tvärs med alla normer och inga offentliga miljöer fungerar. Det känns som jag kommer från en annan planet.

Vet ni hur mycket i vårt samhälle som bygger på att vi sitter med 90 graders vinkel i höften? Eller att vi står och går. Typ allt. Funkar det inte att sitta på vanlig stol utan nackstöd då är du utesluten från väldigt mycket som andra tar för givet. Som jag gjorde. Om du är känslig för sinnesintryck är offentliga miljöer oftast helt otillgängliga. Det finns inga fredade zoner. Ingen plats att tanka på. Inte ens min egen trädgård är fredad. Det där bullret som tidigare blev en del av miljön, som inte märktes, stör mig nu nåt kopiöst.

Jag funderar mycket på det här. Hur vi ska lyckas att få samhället tillgängligt för alla. För mej. Det känns som en utopi.

För de människor som sitter i en position att påverka, är ofta sådana som jag var. Som tar sina fungerande kroppar för givet. Som tar för givet att allt ska vara enkelt o tillgängligt. Men som har svårt att föreställa sig att just det är otillgängligt för nån annan. Som inte har upplevelsen av hur det är att bli exkluderad från sammanhang som andra tar för givna. Som slipper särlösningar.

En del ser oss med funktionsnedsättningar som en liten klick. En minoritet som ställer orimliga krav. Som tar anpassningar för givet. Ska dom någonsin förstå att det enda jag vill är att slippa bli exkluderad och kunna vara delaktig! Något som de själva tar för givet.

Fundera på vad du tar för givet. Vad som är självklart att du ska kunna göra. Och vad som borde vara självklart för alla.

2 kommentarer:

  1. Jag ska till optikern. Står nedanför trappen med min Permobil och väntar. Väntar på att någon ska komma som kan hjälpa till att dra mig uppför trappen, så jag kan stappla in. Det är enda optikern i staden där jag bor. Och ska jag ta mig till en optiker där jag (kanske) kommer in krävs en resa på minst fem mil med färdtjänst och ledsagare.
    Restaurangen heter "En trappa upp"...
    Jag stjälpte ett helt ställ med solcremer mm på apoteket senast pga att det var för trångt. Dessutom höll jag på att stjälpa med permobilen för att trottoaren utanför var lutande åt flera håll + att jag fick ta fart för att komma över tröskeln.
    Kommunen har flera år i rad fått pris för att de arbetar aktivt med anpassning.

    P-L
    Livets Skiftningar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken sorglig läsning - undra vilken anpassning de har fått pris för - vore kul att veta!

      <3

      Radera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...