fredag 1 juli 2016

Vad betyder egentligen bristande tillgänglighet?  Del 2

I mars publicerade jag det som jag sa var första delen i en serie om tillgänglighet. Tyvärr tänkte jag lite för stort och för mycket - och fastnade, så det kom inga fler delar av den serien på det sätt jag tänkte just då. Här kommer i alla fall en av delarna som var tänkt till den serien.

Tillgänglighet vs delaktighet


Vårt samhälle är extremt uppdelat, och ibland verkar det som att ju mer specialiserade vi blir desto högre blir kraven på att (inte) fungera på ett särskilt sätt för att få tillgång till det jag behöver. Tyvärr är det ju också så att ju fler aktörer som är inblandade desto fler stolar finns det att falla mellan.


Vården är uppdelad per besvär eller symtom och en person med många olika typer av besvär får sin vård uppdelad på en mängd kliniker och professioner. Det saknas överblick, samordning, samsyn och en tydligt fokus på personens totala behov.

De stödsystem som finns i samhället är också uppdelade. Det kan handla om flera instanser för olika typer av hjälpmedel, bostadsanpassning, hemtjänst, boendestöd, personlig assistent, ledsagare, kontaktperson, stödboende, färdtjänst, bilanpassning, parkeringstillstånd med mera. En person kan behöva stöd från många olika instanser även här, men vissa blir ändå utan det stöd de behöver trots tydliga behov, för att de inte passar in i de olika systemens mall.

Oftast bedöms rätten till ett visst stöd utifrån olika kriterier som måste uppfyllas, men jag skulle önska att angreppssättet vidgades till att handla om delaktighet i vardagen. Att stödet utgick från vilka aktiviteter som personen vill/behöver vara delaktig i och vilka delar i kedjan som hen behöver stöd i för att kunna genomföra dessa. Vården och stödet behöver utgå och koordineras utifrån personens totala behov i stället för organisationens utformning.

Vi behöver inte bara tala om personcentrerad vård utan även om personcentrerat stöd. 

För någon ska kunna vara fullt delaktig i samhället krävs nämligen en fungerande kedja av tillfällen som förmodligen löper över flera miljöer som kräver olika slags åtgärder för att bli tillgängliga. Om vi talar enbart om tillgänglighet hamnar fokus lätt på att tillgängliggöra enstaka tillfällen eller miljöer. Uppdelningen av vård och stöd på en mängd aktörer förstärker bara denna fragmentering.

Samma helhetstänk behövs när det gäller att tillgängliggöra samhället. För det spelar ingen roll om en viss miljö är tillgänglig om inte personen har rätt stöd för att ta sig hemifrån. Om någon del av kedjan är otillgänglig kan det stjälpa en persons möjlighet att vara delaktig i de aktiviteter hen vill och behöver, helt och hållet. 

I mitt första inlägg i serien som handlade just om tillgänglighet i samhället skrev jag:
"För att verkligen kunna veta hur kommunerna arbetar med tillgänglighet behövs en klar definition av vad tillgänglighet är på djupet och en vetskap om hur kommunerna bedriver sitt arbete för att nå upp till den definitionen. Om kommunerna i själva verket uppnått målet för tillgänglighet kan vi inte veta förrän vi frågar innevånarna i den berörda kommunen."

Jag skulle vilja påstå att hela vård och stödsystemet behöver omformas och smältas samman - med målet att öka människors möjligheter att vara delaktiga i samhället. Och vi behöver börja mäta tillgänglighet i grad av delaktighet istället för i frånvaro av hinder.

För att det ska vara möjligt behöver ni som har makten att förändra, ta med oss som har behov av vård och stöd i arbetet med att öka delaktigheten och tillgängligheten. 

Annars kommer ni ofrånkomligen att missa målet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...