onsdag 20 juli 2016

Vi har gjort allt

Funkisfeministen senaste inlägg i serien om frustrerande kommentarer (som funktionsnedsatta barn och ungdomar och deras föräldrar får höra i kontakten med skolan) heter: "Skolan har gjort allt". Inlägget drog igång en mängd tankar hos mig som jag nu ska försöka sammanfatta i en egen text.

Läs gärna Funkisfeministens inlägg här innan du läser mitt inlägg - även om det går att läsa fristående.

Att konstatera att "vi gjort allt" behöver inte betyda att allt som kan göras verkligen är gjort. Att hävda att "allt är gjort" är oftast en sanning med modifikation.

Det kan saknas resurser eller kunskap för att kunna göra allt. Det kan finnas olika värderingar och definitioner som påverkar synen på vad som bör göras, och vad som är rimligt att göra. Det kan också handla om olika attityder gentemot funktionsnedsättningar och vem som har ansvar för anpassning och stöd, som speglar av sig i de olika prioriteringar som görs. Olika saker styr vad skolan anser bör göras, och när tillräckligt är gjort för det ska kunna sägas att allt är gjort.

Min upplevelse av skolan - utifrån erfarenheter som leg. arbetsterapeut och förälder - är att problemet oftast inte handlar om att det saknas åtgärder. Många gånger har jag sett ett överflöd av åtgärder, men det som karaktäriserat dem var att det fanns något slumpmässighet över hur de valdes ut och hur de utvärderades.

När jag arbetade som arbetsterapeut i kontakt med skolan saknade jag många gånger väldigt basala delar i den process jag vanligtvis arbetar med. Och jag såg hur detta påverkade arbetet med att ge elever rätt stöd negativt. Processen jag talar om innehåller: kartläggning (1), mål (2), åtgärd (3), och utvärdering (4) - i den uppräknade ordningsföljden. Jag saknade ofta en grundlig kartläggning och åtgärder som knöt an till den. 

Om någon del av processen saknas eller är bristfällig blir resultatet svårt att utvärdera och tolka. Det kan till och med bli svårt att förstå om vi verkligen har något resultat, och ännu svårare att veta med säkerhet vad som lett fram till det.

För att:
  • utan en kartläggning av problemet går det inte att sätta ett realistiskt och mätbart mål.
  • om kartläggning av nuläget och mål saknas är det inte möjligt att välja ut rätt åtgärder.
  • inte slumpen eller en subjektiv känsla ska avgöra vilka åtgärder som sätts in, måste de bygga på kartläggningen av den specifika personens situation hur målet är satt.
  • en åtgärd ska kunna utvärderas måste den gå att koppla till ett grundläggande kartläggning av utgångsläget och ett mål. Utvärderingen ska visa hur nuläget ser ut jämfört med utgångsläget. För att veta om målet är uppnått måste resultatet jämföras med målsättningen.

Det låter kanske krångligt och komplext - men processen behövs för att vi ska kunna veta vad det är vi gör och kunna analysera varför en åtgärd inte får ett önskat resultat. Det är ett systematiskt sätt att arbeta med individuella behov. För att arbeta så krävs både vilja och vana. Och det måste finnas resurser, rutiner och arbetssätt som är byggda utifrån att processen ska hållas ihop och vara fullständig.

Innan jag fortsätter vill jag tillägga att när vi pratar mål i skolvärden är det viktigt att skilja på mål för ett arbete med att ge en elev rätt stöd och de kunskapsmål läroplanen säger att elever ska uppfylla i en viss årskurs. Båda typer av mål är viktiga men de måste hållas isär att inte sammanblandas.

Det övergripande målet med alla extra anpassningar och särskilt stöd måste vara att eleven når kunskapsmålen för sin ålder - som för alla elever - men i arbetet med att hitta rätt stöd måste mer specifika och individuella mål sättas.

Ett exempel:
En elev som har svårt att koncentrera sig kan få svårt att uppnå kunskapsmålen för sin ålder. Om ingen kartläggning görs utan vi antar att det handlar om koncentrationsproblem - eller rent av nöjer oss med att konstatera att det finns risk att inte nå kunskapsmålen har vi inget konkret att luta oss mot varken när vi ska sätta mål eller välja åtgärder. Det kommer det sluta med att vi testar åtgärder slumpmässigt utifrån "trial-and- error"principen. Det vill säga att testa allt och hoppas att något av det har effekt.
Kartläggningen är viktig - för den ska besvara frågan om problemen vi ser beror på nedsatt koncentration och vad det i så fall beror på. 
Om läraren analyserar situationen utifrån sig själv som norm blir helt fel. Att exempelvis säga "Jag upplever att vi har arbetsro, så det kan inte vara problemet". Någon med överkänslighet för sinnesintryck kan bli störd av saker som en "normalfungerande" ens inte uppfattar som störande. En person med smärta kan ha svårt att koncentrera sig på grund av att hen inte har möjlighet att ta pauser tillräckligt ofta. En person med synnedsättning kan få svårt att koncentrera sig på grund av att det är för mörkt, trots att ljusförhållandena är goda för någon med "normal syn". En person med diabetes kan få svårt att koncentrera sig på grund av ett svängande blodsocker trots att alla yttre förhållanden är goda. 
Att göra en kartläggning handlar om att lägga ett pussel för att förstå varför situationen ser ut som den gör. Många olika kompetenser kan vara del i en kartläggning - men den viktigaste personen är eleven. Eftersom kartläggningen måste utgå från individen måste eleven (och vårdnadshavare) vara med i arbetet. 
Att ha som mål "att öka möjligheterna för X att koncentrera sig" kan med en bra kartläggning mynna ut i många konkreta åtgärder, inom flera områden. Med en sådan formulering visar vi dessutom att åtgärderna även kan innebära förändring i miljö och aktivitet - inte bara hos eleven själv. 
Åtgärderna för två olika elever som har svårt att koncentrera sig kan skilja sig åt dramatiskt beroende på vad kartläggningen visar att orsaken är. Att använda samma typ av åtgärder för allt, är ungefär lika effektivt som att lämna resultatet åt slumpen.
  
Åter till processen.

När kartläggningen är gjord, målet satt och förslag på åtgärder framtaget är det dags att bestämma vem som ansvarar för vad och när målet ska utvärderas. Utvärderingen är viktig för den är det som ger svar på om vi är på rätt spår. Därför måste alla veta när och hur den ska göras och den får inte dra ut på tiden. Om resultatet - trots en god kartläggning, ett tydligt mål och adekvata åtgärder - inte ger ett tillfredsställande resultat vid utvärderingen behöver vi fundera på hur vi ska fortsätta. Vi behöver ställa oss frågorna: Behöver vi kartlägga mer? Omforma målet? Byta åtgärder?

Att "ha gjort allt" - men utan att ha gjort en grundläggande kartläggning - kan innebära att skolan har gjort en massa åtgärder men missat just det specifika som behövdes för just den här eleven. De kan ha gjort en feltolkning av elevens problematik redan från början vilket fört dem i helt fel riktning under hela arbetets gång. Utåt sätt kan det se ut som att de gjort allt, men egentligen kanske de inte gjort något alls som fört eleven åt rätt håll.

För att det är inte möjligt att utvärdera åtgärder på ett trovärdigt sätt utan föregående kartläggning och ett tydligt mål.

När det har gått så långt att en elev faktiskt uteblir från skolan måste kartläggningen utökas till att handla om mer än den dagsaktuella situationen. Den behöver behandla dåtid och nutid samtidigt, men ändå separat. Likaså behöver mål och åtgärder för att åtgärda det som lett fram till att eleven tvingats stanna hemma från skolan - och för att förändra den nuvarande situationen - också skiljas åt. 

Det behöver finnas en förståelse för vad som lett fram till dagens situation för att ha möjlighet att förändra det. Att inte göra det utan bara försöka öka elevens närvaro i skolan just nu, kommer inte ge ett hållbart resultat. Men att enbart fokusera på vad som varit, utan att ta hänsyn till hur eleven mår just nu kommer förmodligen inte heller vara särskilt framgångsrikt. En elev som blivit utmattad på grund av en otillgänglig skola och uteblivet stöd, har förutom sina grundsvårigheter nu också en utmattning att kämpa med. En utmattning som behöver sina egna åtgärder. Som inte bara försvinner så fort skolan åtgärdar otillgänglighet och brist på stöd för grundsvårigheterna. Som behöver tid att läka.

Även om skolan i efterhand så att säga "har gjort allt" för att komma till rätta med det som lett fram till den nuvarande situationen med en elev som inte förmår gå till skolan - så är det förmodligen så att den nuvarande situationen kräver att de behöver göra ännu mer. För när rätt stöd saknats under en längre period kan det få helt andra långtgående konsekvenser för eleven än det som var själva grundorsaken. Det kan tillkomma utmattning, depression, ångest, självskadebeteende, ätstörning etc. - som skolan måste ta hänsyn till i sitt arbete med att eleven ska klara av att komma tillbaka till skolan. Det är precis som för en vuxen som blivit sjukskriven på grund av sitt arbete. Personen är med största sannolikhet inte redo att börja arbeta heltid direkt även om bristerna i arbetsmiljön åtgärdats. En del kommer aldrig kunna återgå till sitt arbete. 

Jag säger inte att det är så här i alla fall där skolan hävdar att de "gjort allt". Men jag hävdar bestämt att alla delar av processen måste finnas i alla fall, annars går det inte hävda att allt är gjort.

Jag vet att några av er kommer sparka bakut av det jag skriver. Ni kommer hävda att jag kräver orimligheter av lärare som redan går på knäna. Att resurserna inte finns. Ifrågasätta om detta är något som läraren ska hålla på med. Om det är något som ingår i lärares kompetens och arbetsuppgifter.

Men låt då diskussionen och konsekvenserna handla om det i stället för att lägga bördan på elever och föräldrar. Låt oss tala om att det saknas resurser för att skolan ska kunna fullgöra sina skyldigheter gentemot alla elever. Om vad skolan behöver förändra, vilken kunskap som saknas och vilken kompetens som måste till. Vad som behövs för att alla ärenden ska kunna följa hela processen. Och kräv av huvudmän och politiker att ni får resurser så att ni kan göra det ni behöver.

För att på riktigt kunna påstå att ni prövat allt.

Men om ni av någon anledning bygger ert arbete på en process där delar saknas - så säg inte att ni har gjort allt - för det är inte sant. Säg istället att ni har gjort allt ni kan, men att det finns mer som går att göra. Berätta vad ni saknar för att kunna göra det. 

Säg sanningen. 

Annars kommer vi aldrig få en förändring. 

__________________________________________________________________

Fler inlägg om skola, anpassningar och tillgänglighet finns här:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...