söndag 7 augusti 2016

Bemöt mig som en kompetent person!

När jag var nyutexaminerad arbetsterapeut fick jag arbeta med att starta upp en demensutredningsverksamhet. Det var väldigt lärorikt, på många olika sätt, och jag tror att det la en väldigt bra grund för min arbetsliv.

En sak som jag upptäckte tidigt var att det var väldigt lätt att se diagnoserna i stället för människan. Jag såg symtom, bristande kognitiva funktioner och aktivitetsbegränsningar - och det blev som att de jag mötte inte var någon annan än den jag såg just nu.

Men ganska snart blev det tydligt att de jag mötte var människor, som trots en många gånger långt gången demenssjukdom var starkt präglade av den kompetens de bar på.

Kompetensen fanns där trots att deras kapacitet att använda den gradvis försvann. Den syntes till och med hos dem som inte längre kom ihåg sina närmaste.

Deras kunskap och erfarenheter var fortfarande en del av den de var.

Många verkar tro att personer med nedsatt kapacitet också saknar kompetens. Att det går att dra slutsatsen om hur mycket kompetens någon äger genom att betrakta deras kapacitet.

De tror också att brist på kapacitet krymper möjligheterna att tänka och känna. Att det förminskar min vilja - och mina möjligheter att avgöra mitt eget bästa. Min autonomi.

Brist på kapacitet försvårar möjligheterna att använda kompetensen. Och visst finns det en risk att detta på sikt försvårar eller i vissa fall omöjliggör möjligheterna att upprätthålla och utveckla den.

Men det försvarar inte att du bemöter oss med bristande kapacitet som om vi saknar kompetens. Att du behandlar oss som att vi är mindre vetande, utan tankar och känslor. Som att vi inte förstår vårt eget bästa.

Som om vi är en annan sort som är mindre värd.

Den dagen din kapacitet krymper kommer du själv få känna hur det känns - det händer de flesta människor förr eller senare - men fram tills dess kan du väl lyssna på oss och försöka förstå!

4 kommentarer:

  1. Tack för en utmärkt artikel!
    Tänk om de en möter inom vården kunde se min kmpetens. Precis som du beskriver ser de den kapacitet jag inte längre har och utifrån den dras slutsatsen att jag inte heller är kompetent. Inte ens kompetent nog att beskriva hur jag själv mår! Mina upplevelser av smärta ifrågasätts - ofta. "Så ont kan du inte ha" "Så ont har man BARA om man varit med om en olycka" är exempel på kommentarer jag fått, när jag kämpat fram ett svar på hur ont jag har på en skala från ett till tio där tio är värsta tänkbara smärta. Jag har svårt att prata när smärtan regerar och ligger på gränsen mellan åtta och nio. Tanke och tal fungerar inte då. Men mitt svar accepteras inte, min upplevelse ifrågasätts.
    Jag använder sällan begreppet "kränkt" men i dessa fall är det begreppet det som bäst beskriver upplevelsen av ifrågasättandet.
    Mina uppenbara svårigheter med talet, att hitta orden, att artikulera mig förpassar mig direkt till gruppen "icke trovärdig", "inkompetent", "ute efter opiater" (dvs slutsatsen som dras är att mina problem beror på abstinens och inte smärta).
    Kapaciteten är ordentligt nedsatt. Jag kan inte ens förflytta mig själv. Ändå får jag ofta inte en rullstol om jag blir inlagd. Då ska jag "gångträna" och får ett gåbord istället. Trots att jag påtalar att jag har Permobil som förflyttningshjälpmedel hemma.
    Ett exempel på hur bristande kapacitet tas för inkompetens. Jag bedöms inte ens kompetent nog att själv avgöra om jag kan gå eller inte...
    Det finns en anledning till varför jag avstår från att söka akutsjukvård även när smärtan är så hög att jag har svårt att hantera den hemma.
    Men det finns undantag. För knappa två veckor sedan kom hemsjukvårdens nya läkare hem till mig tillsammans med kommunens sköterska. Påläst och kunnig läkare, som redan innan hembesöket läst min journal. Hon hade därtill en strategi för att öka smärtlindringen och den har visat sig fungera. Tack vare detta samt att hon verkligen lyssnade har jag idag mindre ont än vad jag haft det senaste halvåret iallafall :)
    Ingen regel utan undantag.
    Kram
    //P-L
    Livets Skiftningar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina kommentarer! Jag kan inget annat än tacka för dina exempel och hoppas på att de når fram till rätt personer. Detta är nog faktiskt det mest frustrerande - att bli bedömd som inkompeten! Stort plus i kanten till din läkare som agerar som alla läkare borde göra!

      Kram!!

      Radera
  2. Att se sin kapacitet rinna ut som sand i ett såll... Att inte klara det mest basala som att städa upp efter sig när det hänt en olycka. Jag är inkontinent pga sjukdom. Reser mig ur sängen och blåsan tömmer sig. Trots bra inkontinensskydd blir både kläder och golv våta - och jag kan inte städa efter mig. Lyckas stapplande ta mig de sju stegen till toaletten. Ville inte sätta mig blöt i rullstolen (fast jag borde gjort så)
    Skäms när hemtjänsten kommer och jag får be om hjälp att städa efter mig. Men kapaciteten räckte knappt ens till toaletten och åter till sängen. Konsekvensen blev ett kraftigt smärtgenombrott. Drygt 50 år och kan inte städa upp efter mig själv.

    Jag vet HUR jag gör men KAN INTE. Ett litet exempel på kompetens och kapacitet. Men känslan när kapaciteten inte finns är nästan alltid lika jobbig. Jag kan ju - i teorin, men inte praktiken.

    Till den som vill kalla det slöhet, lathet, bekvämlighet... Tänk ett varv till och försök sätta dig in i känslan.

    Tack Livets Bilder för att du lyfter detta.

    //P-L
    Livets Skiftningar

    SvaraRadera

Det finns bara ett vi!

Vet ni varför frågan om LSS/assistans och sjukförsäkringen är så enormt viktig?  Jo, för det berör ALLA - inte bara de som är i behov a...