tisdag 9 augusti 2016

Det här är min vardag! #människanbakom

Idag har jag en dålig dag. En sån som kräver horisontal-läge. När jag är ännu känsligare för sinnesintryck. När jag har ont och mår illa. En sån dag när jag är utelämnad till mig själv och mina tankar. När jag konfronteras med livets jävligheter. Här och nu.

Det har varit en tung sommar. Jag har varit mycket ensam för att jag inte klarat av att följa med de andra. Första sommaren sen jag blev sjuk som vi inte haft något besök av min familj. Första gången mannen och barnet åkt på semester själva.

Jag sörjer. Och bävar för att hösten ska dra igång. Jag väntar ju fortfarande på att jag ska orka "semesterfira". Besviken.

Snart måste jag träffa mina kontakter i vården, och FK. Sitta och berätta att inget revolutionerande har hänt. Att jag inte blivit bättre. Vara det där hopplösa fallet. Som är motsträvig och tveksam till ytterligare belastning. Som måste bromsa. Hatar att bromsa!

Hatar att känna det som att jag misslyckats, trots att jag ingenting kan göra för att lyckas. Bördan av att bli frisk ligger ändå på mig.

Bördan av att inte lyckas bli arbetsför ligger på mig. Öka prestationen. Öka kapaciteten. Trots att jag inte kan påverka hur jag mår. Det är en förbannat tung börda att bära när jag ingenting hellre vill än att arbeta. Jag har drygt en triljon idéer om vad jag vill göra.

Men kapaciteten räcker inte ens till att ha semester med min familj. Den räcker knappt utanför dörren. Den räcker inte ens till att duscha.

Jag vet att jag inte svårast drabbad. Jag vet att jag har skrivandet, fotandet och mitt engagemang. Men jag saknar att vara fysiskt aktiv. Och jag saknar gemenskapen i att göra saker tillsammans. Packa matsäck o gå på upptäcktsfärd i skogen till exempel. Gå på stan, träffa folk.

Eller laga mat och äta tillsammans. Prata och skratta utan att nacken, öronen och hjärnan ballar ur! Och gå på restaurang! Å, så längesedan! Sitta länge och bara njuta av god mat och gott sällskap. Saknar.

Inser att det är mycket jobbprat i flödet idag. Jag saknar mitt jobb. Extremt mycket. Att ha en tillhörighet. Att vara en del av en helhet. Jag förstår att många tycker det är tungt att semestern är slut. 

Men jag skulle mer än gärna se ett slut på mitt ofrivilliga jobbavbrott.

_________________________________________________________________________
Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...