torsdag 18 augusti 2016

En betraktelse från avbytarbänken

När semestern är slut och skolan drar igång sitter jag kvar här hemma i soffan. De andras liv återgår till normalläge och jag inser återigen hur mycket i vårt samhälle som är styrt av arbete.

Har du någonsin reflekterat över det?

Att precis allt i vårt samhälle är organiserat kring arbete. Hela året, månaderna, veckorna och dagarna - när du ska jobba och när du får vara ledig. Röda dagar, klämdagar - yes nu är det fredag! - söndagsångest och måndagsexemplar. Kalendern ska vara full, du ska hålla många bollar i luften och stresstålighet har blivit en värdefull handelsvara.

Arbetet styr barnets tider på dagis och fritids. Innehållet i skolor och utbildningar. Vilka fritidsaktiviteter som får plats, när du har tid att odla dina intressen och träffa dina vänner. Och semestern - ja under semestern stannar bokstavligen Sverige. Då är det helt plötsligt okej att skjuta upp saker och att låta andra vänta på ett sätt som inte är okej under resten av året. Alla har förståelse.

Och har du tänkt på alla "system" som finns kopplade till arbete eller frånvaron av ett dylikt? VAB, sjukpenning, a-kassa, arbetsförmedling, försäkringskassa, socialbidrag etc. Arbetet - och din lön - styr var du kan bo, leva och äta. Och även efter någon slutat arbeta och gått i pension, så är det i princip arbetet som styr över vad personen kan göra med sin arbetsfria tid.

När människor möts talar de arbete. Trots att de är lediga. Det skryts, jämförs och pratas skit. Och det tar aldrig slut. Om du av någon anledning hamnar utanför arbetsmarknaden märker du att du snabbt blir borträknad. Mindre värd. Utanför. En udda fågel. Helt plötsligt vet inte folk vad de ska prata med dig om.

Blir du sjuk inleds också ett massivt arbete för att få dig tillbaka upp på banan igen. För det heter att sjukskrivning gör dig sjukare. Att arbete gör dig frisk. Att ju längre frånvaron är desto svårare är det att återgå i arbete. Att sjukskrivningen måste vara aktiv. Ju längre du är sjuk desto desperatare blir åtgärderna och desto mer orelaterbar blir du.

Som sjukskriven känner jag hela tiden att jag att jag inte drar mitt strå till stacken. Att jag inte bidrar tillräckligt till samhället. Att jag är en parasit som lever på andra - att jag är sämre och har ett mindre värde än någon som är fullt arbetsför. Att mitt värde sitter i min arbetsprestation.

Att jag är en besvärande siffra i en negativ statistik.

Det visar sig också ekonomiskt. För trots att det heter sjukförsäkring, så får jag mindre och mindre pengar ju längre tid jag varit ifrån arbetsmarknaden. Och skulle jag inte återfå arbetsförmågan väntar en ekonomisk ersättning som inte går att klara sig på som ensamstående. Som om arbetsoförmågan vore självvald och jag måste straffas för det.

Jag tycker om att arbeta, och jag har faktiskt älskat mitt jobb. Och därför vet jag att arbetet självklart har ett större värde än bara det ekonomiska. Men jag önskar att vårt samhälle byggde på en annan grund. Att det fanns andra värden som faktiskt betydde något. Att något annat än arbete var måttstocken. Och att min kompetens kunde vara värd något i andras ögon, trots att min kapacitet inte räcker till att arbeta.

Att du inte skulle tycka att mitt liv är alltigenom tragiskt om jag inte blev arbetsför. Att inte mitt värde sjunker eller är slut bara för att jag blev sittande på bänken.

4 kommentarer:

  1. Har långtidssjukskrivna vänner som ljuger när folk frågar vad dom 'gör' och säger att dom studerar. (Även där, 'gör' betyder vad du har för sysselsättning inte vad du gör på din fritid, vad du har för hobbys etc.) Jag hatar den obekväma tystnaden jag ibland möts av när jag säger att jag är sjukpensionerad. Men jag vägrar ljuga! Jag ska fan trycka upp min psykiska ohälsa i plytet på samhället och ge sjutton i konsekvenserna!

    SvaraRadera
  2. De första åren som "sjukpensionär" fick jag många förslag på vad jag skulle kunna arbeta med... Vanligt förekommande var telefonförsäljare. Det skulle jag ju kunna sitta hemma och arbeta med! Och det tog flera år innan jag själv accepterade att jag kommer inte åter till ett lönearbete. Kompetensen finns, men inte kapaciteten såsom du uttrycker det så bra.
    Men - jag har det idag bättre än vad jag någonsin tidigare haft i mitt vuxna liv, sjukdom och svår smärta till trots. Men ekonomin följer inte löneutvecklingen - den bestäms av prisbasbeloppet vid sjukersättning = att den följer inflation/deflation. Jag har haft samma ersättning sedan 2008 i kronor räknat. I praktiken har alltså min, och alla andra som har sjukersättning fått sänkt ersättning från en låg nivå redan från start.
    Jag kommer aldrig att kunna bli arbetsför igen. Det har jag accepterat. Jag tillhör gruppen "funkisar".

    Och jag kan bara instämma i det du skriver. Jag tyckte mycket om mitt arbete. Kompetensen finns kvar. Inte helt, eftersom jag inte kunnat följa med i utvecklingen, men till stor del. Dina ord: "Men jag önskar att vårt samhälle byggde på en annan grund. Att det fanns andra värden som faktiskt betydde något. Att något annat än arbete var måttstocken. Och att min kompetens kunde vara värd något i andras ögon, trots att min kapacitet inte räcker till att arbeta.

    Att du inte skulle tycka att mitt liv är alltigenom tragiskt om jag inte blev arbetsför. Att inte mitt värde sjunker eller är slut bara för att jag blev sittande på bänken." stämmer så väl!

    Tack för en bra artikel som verkligen är tänkvärd och som många, framförallt de som har makten att påverka vår situation - vi som "sitter på bänken"!
    //P-L
    Livets Skiftningar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! När man tänker på det och går igenom det i huvudet så bygger och organiseras i princip allt kring arbete. Så märkligt egentligen.
      Kram!

      Radera