lördag 13 augusti 2016

I ett annat ekorrhjul

Jag måste erkänna, att just nu känns livet skittufft.

Terminen drar snart igång och jag är besviken på sommaren. Jag har väntat på att få känna en symtomlättnad som aldrig kom. Väntat på att det värsta ska gå över så att jag kan börja göra lite mer saker med familjen. Men det har varit konstant. Ingen variation. Tjyvtjockt. Jobbig start, jobbig mitten och jobbigt avslut. Ingen paus.

Och jag är så trött. På alla tänkbara vis.

Jag känner mej så sliten. Kroppen känns skrutt och det är så enormt jobbigt att hela tiden kämpa och aldrig få någon paus. Att alltid vara back. Aldrig hinna i kapp. Faktiskt fullt jämförbart med att ha ett arbete och jobba dygnet runt och ändå inte hinna med det som förväntas av en. Detta är faktiskt ännu värre. För jag kan inte välja bort det. Inte säga upp mig. Inte ta semester. Och det känns som att jag håller på att gå under.

Jag har så lite energi att inget kommer automatiskt och precis allt måste göras på vilja.

Det är så jobbigt att aldrig kunna leva upp till andras och mina egna önskningar om vad jag ska orka med. Se hoppet grusas och uppgivenheten i andras ögon över saker som inte fungerade. Höra besvikelsen i telefonluren. Aldrig motsvara förväntningarna. Jag behöver värja mig hela tiden, för bara ordet förväntningar får det att vända sig i magen och krypa i skinnet. 

Det är så tungt att behöva bära både min egen besvikelse och andras besvikelse - samtidigt.

Det är lätt att tappa sugen då. Känna att det är hopplöst svårt att leva så här begränsat. Jag försöker hålla humöret uppe genom att prioritera min minimala ork på att göra saker jag tror på, saker som betyder något för mej, sådant som ökar min livsglädje för att det känns meningsfullt att göra. Små stunder med barnet, med mannen, skrivandet och fotograferandet. Och begränsa det andra stenhårt.

Jag väljer att njuta en liten stund då och då - i själen - av det som är vackert, gott och roligt även om kroppen inte alls är med på noterna. 

Men precis som jag måste kämpa för att njuta, tvingas jag kämpa för att inte tappa hoppet. För meningsfullheten kommer inte heller av sig själv. Och det gör att jag måste vara lika noga med vad jag väljer att ta in som vad jag väljer att ge ut.

Vad jag matar mitt sinne med och vad jag lägger min energi på.

Alltså jag kan ju inte välja hur jag reagerar känslomässigt. Det är ju som det är. Och det försöker jag vara okej med - att tillåta mig att känna det jag känner. Men jag tänker att jag faktiskt kan välja om jag ska fortsätta leta efter meningsfullhet, njutning och glädje - eller om jag ska ge upp och hänge mig åt meningslösheten och smärtan helt och hållet. Jag är övertygad om att det går att vara sliten, ledsen och smärtpåverkad men samtidigt känna att livet har mening. 

Eller jag hoppas, och vill.

Men jag längtar så efter riktig vila. En rejäl paus! Att få känna mig avslappnad, utvilad och tillfreds. Att vakna upp på morgonen utan att känna mig överkörd och att somna på kvällen behagligt dåsig i stället för illamående och övertrött.

Hur gör ni för att stå ut i det konstanta - i det utan uppehåll? När du vet att det inte finns något annat än att vänta ut och hoppas att det vänder? Ingen mirakelkur som kan få det att vända? Och när energin inte räcker till några utsvävningar överhuvudtaget?

Hur överlever du?

2 kommentarer:

  1. Jag önskar jag hade ett svar. Hur gör jag? När sömnen gäckar mig och jag somnar när jag vill vara vaken och är vaken när jag vill sova... Som dygnet som gått när jag hur jag än försökte bara somnade under eftermiddagen och kvällen. Vaken max en timme och sedan somna mitt i en mening! Klockan ett inatt vaknade jag till och var lite piggare i knappa två timmar. Sedan kom 20 minutersintervallerna då jag varken sov eller var vaken. 20 min lite mer vaken, 20 min slumrande osv. Nu, kvart över sex på morgonen är jag pigg. Men vet att det håller kanske fram till kl sju. Halv åtta ringer telefonen. Eller klockan åtta. En vän som vill prata och som ringer var morgon. Ibland (alltför ofta) får jag säga att jag orkar inte prata. Min vän som somnade för 21.30 och vaknade kl 7 förstår inte. Hen är ju pigg. Hen har sina demoner att slåss med i form av syn- och hörselhallucinationer, ångest, självskadebeteende och en tro att det är mest synd om hen i hela världen, att hen har förlorat precis allt pga sin sjukdom.
    Jag orkar inte alltid, blir irriterad fast jag inte vill. Hen är 25 år, men mentalt 12-14 år... Hela livet är förstört pga hens sociala fobi, och sjuka tankemönster. Sitter utan en partner och har en Gudstro som säger ingen partner före äktenskap. Ibland säger jag att hen måste arbeta sig förbi sin fobi och ta sig ut till ställen där likasinnade finns. Och jag vet - hen fixar det kortare stunder. Hela livet är inte förstört. Hen har en framtid.
    Men jag då? Ibland kommer bitterheten jag vill hålla mig ifrån. Var ute på "rullenad" i torsdags. Betalar fortfarande i form av kraftigt ökad smärta. En butik, liten och trång. Trappsteg. Jag stapplade mig in till disken. Men - fick ge upp och stappla mig ut igen. Min ledsagare ordnade med köpet åt mig. Sedan har smärtan och tröttheten kopplat grepp på mig. Söndag är tredje dygnet som jag betalar för 5-7 min som jag stod upp.
    Jag vet inte hur jag står ut. Hemtjänstpersonalen frågar om jag är trött - när jag somnar sittande på toaletten. Men vad för slags trötthet? Jag kan inte vila bort den men fungerar ändå framför tangentbord och bildskärm - stundtals.

    Som jag skrivit om många gånger nu. Kapaciteten rinner som flyende sand, tankarna blir allt mer förvirrade och konstiga. Jag märker det själv - ibland. Andra gånger säger andra att jag bara svamlar. Psykotisk? Jag vet inte. Men överlevt har jag gjort. Fast det fanns en tid då jag inte ens trodde jag att jag hade något existensberättigande.

    Jag överlever - om inte för min skull så för mina älskade barn och föräldrar.
    Men nu ska jag äta frukost och kanske sova en stund. Snart 53 år. Varit borta från arbetsmarknaden i snart 10 år. Tänker ibland på vad jag kostat samhället i form av utbildningen efter gymnasiet. 10 års studier under nästan 20 år varvat med arbetslöshet, frilans och springvik. Och så sa kroppen stopp i en sjukdom som kom att visa sig vara nedärvd. Förvärvade komplikationer.

    Om jag överlever? Ja, har jag gjort det hittills ska jag nog göra det framgent också...¨

    Wordpress, Facebook, Twitter har gett mig vänner. Ett TACK till er alla. Det var det som fick mig att hitta igen ett intresse att få tankar på pränt i bloggens värld. Nu är jag upptäcktsresande i fantasin!

    Tack för att jag fick skriva hos dig.
    //Piia-Liisa
    Livets Skiftningar
    #människanbakom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Piia-Liisa för ditt svar. Har inget svar till dej, inget vettigt att komma med, mer än att jag vill ge dej en stor kram! <3

      Radera