onsdag 10 augusti 2016

Jag vilade aldrig! #människanbakom

Tankar om utmattning delar också med sig av en text att publicera som motvikt till okunskap och funkisförtryck:

Jag var strax över trettio år och balanserade livet som heltidsarbetande yrkeskvinna med familjeliv med småbarn. Duktig och omtyckt på min arbetsplats.

Snabbtänkt, noggrann, fick ofta beröm för mina arbetsinsatser. Men jag hade aldrig tid att reflektera över det. Jag såg mig själv mest som en bluff.

Jag isolerade mig från mina vänner för att kunna jobba mer. Jag slutade träna. Jag slutade med allt som gav livet en mening. Jag bara jobbade. Vaknade i gryningen varje morgon och hela stressarsenalen drog igång i kroppen. Måste komma ihåg det. Måste göra det och så vidare. Mina måste-listor tog aldrig slut.

Jag vilade aldrig.

En morgon kom jag inte upp ur sängen. Det var som om kroppen stängt av och jag blivit förlamad. Jag kunde inte röra mig. Då blev jag riktigt rädd för första gången.

Det var starten på min sjukskrivning. Jag var utmattad och blev sedermera deprimerad och utvecklade ångest och panikångest.

Sjukvården sa åt mig att vila. Men det tog flera månader innan jag ens hade bromsat så pass mycket så jag kunde vila.

Rehabiliteringen fortsätter ännu. Efter fem år är jag fortfarande inte frisk. Jag sover, men blir aldrig pigg.

Jag är överkänslig mot saker jag aldrig haft problem med förut. Ljud, ljus, solsken, värme, kyla, beröring. Jag har blivit födoämnesöverkänslig och lever numera enligt en strikt kosthållning utan vare sig laktos, gluten, vete, sötningsmedel mm, för att mina magsmärtor inte ska hindra mig från att gå upp ur sängen om dagarna. Det är inget fel på din mage säger sjukvården. Din kropp är fortfarande sönderstressad. Förhoppningsvis blir det bättre när du läker. Men det kommer ta tid. Detsamma säger de om den muskel- och ledvärk som  främst plågar mig vintertid.

Jag som älskar att läsa böcker kan inte koncentrera mig, ögonen protesterar genom att bli tårfyllda och rinna, som om jag hackar lök, när jag tittat för mycket. Ingen optiker i världen kan hjälpa mig med det. Bara att vila hjärnan, säger de också.

Jag glömmer bort saker, ibland glömmer jag vad jag pratar om medan jag pratar. Jag övar på att åka och handla mat. Jag har dubbla universitetsexamina men jag klarar inte ens av att planera matlagningen. Hjärnan har klara begränsningar fortfarande.

Men. Det syns inte utanpå.

Tvärtom. Jag ser frisk och pigg och stark ut. Enligt vad jag får höra. Hur kan du vara så sjuk, du som ser så pigg ut?

Jo för att jag äter antidepressiva, ångestdämpande och värktabletter, jag sminkar mig hyfsat bra och har på mig snofsiga kläder den timmen jag träffar dig.

Att jag ligger i ett mörkt rum och sover ikapp i ett dygn efteråt är inget du ser.

Det är därför det är så svårt. En osynlig sjukdom syns inte alls utanpå. Du vet aldrig vad en människa utkämpar inombords, så var alltid snäll och hänsynsfull mot alla som du möter.

/Tankar om utmattning

Texten finns också publicerad på bloggen Tankar om utmattning.

___________________________________________________________________________
Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...