torsdag 25 augusti 2016

När arbetsförmågan inte återkommer #människanbakom

Jag har fått en berättelse till att dela under taggen #människanbakom. För att minska fördomar och funkisförtryck. En berättelse om när begränsningarna kvarstår under en väldigt lång tid:
"Jag är lärare sedan 1986. Jobbade på en skola med hög andel utlandsfödda och tog stort socialt ansvar vid sidan om lärarjobbet. Kände mig evigt otillräcklig och som en smitare när jag inte hann med det jag ville. 
I efterhand har jag förstått att jag anpassade ihjäl mig, alltid räddade kollegor som tog lättare på ansvaret, hade bara högintensiva lektioner, skulle pressa in så  mycket som  möjligt varje dag, varje lektion, med varje elev. 
Jag gick med på att undervisa i ämnen som jag inte hade full kompetens i och löste det genom att förbereda mig in i väggen, förutse allt. Jag var duktig, ambitiös och gav mig inte förrän jag fick ordning på mina smågrupper av elever med särskilda behov som gällde allt från språksvårigheter till begåvningshandikapp eller alla möjliga diagnoser. 
Utåt sett höll jag ihop länge, var den stöttande och trevliga, glada kollegan som alltid hjälpte till. Inombords kände jag mig som en svikare och fuskare för att jag inte uppfyllde mina höga mål. 
Mina diffusa symptom kom smygande redan - 95 när yrselattackerna debuterade. Den sjuka tröttheten kom -00, sen smög sig sömnbesvär, magbesvär och tinnitus på, huvudvärken blev permanent, glömskan tilltog och jag förlorade greppet mer och mer. 07 var första långsjukskrivningen ett faktum, men då hade jag varit småsjuk i ständiga infektioner under 3-4 år. 
Jag kämpade mig tillbaka på ren vilja nu på 75% tjänst och slet tre läsår med att få livet att fungera. Jag började så smått förstå att det största problemet inte fanns utanför, utan innanför mitt eget skinn. Jag började i psykodynamisk terapi när denna insikt hann ifatt mig. Då hade jag gått på samtal av och till på företagshälsan i 4 år. Samma höst brakade livet ihop på allvar och det har varit en tuff resa. Nu, efter 5 år drygt, har jag avslutat terapin för jag känner att jag fått redskap att klara livet med. 
Tyvärr har jag inte återfått min arbetsförmåga, jag har gått igenom två arbetsprövningar och en stor demensutredning som har satt ner min hälsa ytterligare. 
Nu resonerar jag som så att arbete är allt man gör för nån annan, inte bara lönearbete. Så mycket jag orkar försöker jag finnas till för mina närmaste och någon mer, är på hugget när jag ser felbeteenden. Jag har utarbetat många strategier under den här långa sjukskrivningen, lärt mig hur jag måste ta hand om mig själv först, innan jag tänker på andra. 
Mycket ensamhet, natur, promenader, vila, mindfulness, basal kroppskännedom och bön har det blivit och nån liten aktivitet ibland samt få trogna vänner.
Jag lever det lilla livet, nära marken, långt från hetsen på arbetsmarknaden. Jag klarar inte stress, mycket folk, information i mängder och att prestera under press längre, har fått hitta andra vägar att gå. Mitt mål i sommar har varit att inte totalkrascha efter makens semester, utan hålla på mina friskvårdsrutiner. Än vet jag inte hur utfallet blir, jag har inte kommit ner i varv än. Min farthållning fungerar inte heller nämligen. 
Jag försöker tänka att livet är här och nu och göra det bästa av varje dag, mitt mål är att ha så kul som jag orkar och skratta så mycket det går åt tokigheterna som uppstår när vilja och ork inte matchar, sorgen finns där ändå som en grå bakgrund. För naturligtvis skulle jag hellre jobba än att vara sjukpensionär - om det bara gick.
/Sofia" 
________________________________________________________________________
Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...