tisdag 9 augusti 2016

Nu tar vi plats!

Jag tror att det som stör mig så vansinnigt just nu är obalansen. För det finns absolut ingen jämvikt i att fördomar och felaktiga förutfattade meningar får plats på ledarplats - medan sjuka och funktionsnedsattas ord räknas som mindre trovärdiga.

Att de får synas - medan vi är osynliga.

Och jag vet att för varje funkisförtyckande artikel som publiceras - desto mer sjunker trovärdigheten i mina ord. Och färre kommer att lyssna på mig.

För att fördomarna cementeras och blir till sanningar.

Om media gång på gång matar Sveriges invånare med tanken om att vi är manipulerande och lata lögnare kommer vi aldrig någonsin kunna betraktas som sanningssägare.

Och som den tillgång vi faktiskt är.

För varje funkisförtyckande artikel som publiceras kommer fler omedvetet ta ett tveksamt steg tillbaka i mötet med oss, och vårt utrymme kommer krympa ytterligare.

För vem vill ta risken att bli manipulerad och lurad?

Vem väljer gemene man att lyssna på? Den som tillåts publicera texter på ledarplats i en av Sveriges största tidningar eller den som är långtidssjukskriven, i princip sängliggande och ej arbetsför.

Vem är mest trovärdig?

Problemet är också att också vårdpersonal läser tidningar, även försäkringskassehandläggare har fördomar och också politiker i riksdag och regering kan ha felaktiga förutfattade meningar. Och för varje funkisförtyckande artikel som publiceras riskerar detta att förstärkas.

För att okunskapen är stor!

På det här sättet kommer okunskapen och klyftorna bara att öka, eftersom vi som har egen erfarenhet av vardagen med funktionsnedsättningar kommer få mindre och mindre utrymme i samma takt som vår trovärdighet sjunker.

Det enda sättet att minska risken för detta scenario är att våra berättelser får ta plats. Vi som lever vårt liv på ett helt andra premisser än normen. För att det ska bli möjligt måste våra berättelser också få utrymme på ledarplats och på bästa sändningstid.  

Därför skulle jag önska att Expressen som motvikt till sitt funkisförtyck väljer att publicera texter ur ett inifrånperspektiv - ur mitt och ditt perspektiv - och slutar publicera det som bara skadar och ökar klyftorna i vårt samhälle.

Men fram tills det sker tänker jag att vi kan börja...

__________________________________________________________________________

Vill du dela med dig av din berättelse? Om hur det är att vara sjukskriven? Hur samhället bemöter dig som lever med funktionsnedsättningar? Hur du ser på att arbeta? Vad du önskar och vill med ditt liv? Kanske något om din kompetens relaterat till din kapacitet? Eller kanske vad du skulle göra om du blev frisk i morgon?

Eller något annat som du ser som en motvikt till okunskapen och funkisförtrycket!

Vi gör det så enkelt och kravlöst det bara går. Du kan skriva till mej via en kommentar eller mail som jag sedan publicerar här på min blogg, och som jag sedan taggar till Expressens ledarredaktion och märker med taggen #människanbakom via Livetsbilders konto på Twitter och Facebook.

Du väljer självklart om du vill vara anonym eller gå ut med ditt namn. 
  
Är det någon som är på? 

För att våra berättelser ska landa rätt så tror jag att vi ska passa oss för att ge tillbaka med samma mynt! Det vill säga - undvik en raljerande och nedsättande ton när du berättar om andra än dig själv. Visa respekt!

Det går naturligtvis också bra att återanvända ett blogginlägg från din egen blogg som passar. Eller själv twittra, facebooka och/eller blogga på temat #människanbakom. Expressens ledarexpedition heter @ExpressenLedare på Twitter och https://www.facebook.com/ExpressenLedare/?fref=ts på Facebook.
__________________________________________________________________________

Mail: livetsbilder(snabela)gmail.com
Twitter: @livetsbilder
Facebook: https://www.facebook.com/livetsbilder/

8 kommentarer:

  1. Jag är autistisk, kvinna och trebarnsmamma, 37 år. De senaste två åren har jag funnit vem jag är genom att få veta att jag är autistisk. Jag är därmed typisk för min generation: att växa upp med att vara annorlunda men inte kunna sätta ord på hur. Kampen för att göra sig förstådd har varit hård. När jag blivit ombedd att vara mer mig själv och berätta "lite eget" förstod jag först efter flera år vad jag förväntades göra: att anpassa mig ännu mer och säger saker som andra sa i samma situation. Alltså spela en roll. Mitt eget jag var min tankevärld. Men när jag delade något verkligt intressant kände jag på mig att omgivningen tyckte att jag pratade för mycket. Så jag började gömma mig, mina passioner.
    Nu har jag äntligen fått ihop bilden av mig själv. En revolution av lättnad och glädje. Jag har hittat fantastiska människor som jag kan dela erfarenheter med. Jag har kunnat omvärdera mitt förflutna som att jag inte var "dålig" i vissa lägen pga mobbing. Men samtidigt kom insikter om hur illa sedda vi är. Detta vi som jag nu kände sådan stolthet att tillhöra. Klimatet hårdvara också mörkret kryper närmare. Stöd dras in. Fördomar ökar. Hatbrott mot handikappade. Diskriminering på arbetsmarknaden mot dem som inte klarar ständig tillgänglighet. En skola som brister. Jag kan inte vara öppen med min neurologi när jag strider för mitt autistiska barns rättigheter. Risken att förlora i trovärdighet är för stor. Detta är vad fördomar gärna det tystar oss.
    Vetskapen om min neurologi är det som fått mig att känna mig hel och kunna leva fullt ut. Så diagnoser behövs. Det är diskriminering, fördommar och stigma som skadar oss och gör det svårt att göra oss hörda!
    Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din berättelse! Publicerar den på en gång! <3

      Radera
  2. Hoppas det var ok. Jag ser dock ett par fel i texten. Skrev via telefonen är inte kompis med autokorrekt�� det skulle stå: "Klimatet hårdnar och mörkret kryper närmare." samt "Detta är vad fördomar gör: det tystar oss."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är jättebra! Autocorrect är nu fixat! :-)

      Radera
  3. Nu får det vara nog! Jag vill gärna dela min berättelse!
    Bra initiativ! Vi måste synas och höras!
    https://supermamsen.com/2016/08/10/evigt-ifragasatt/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Sprid gärna aktionen vidare! Nu behöver vi alla göra enad sak oavsett om det handlar om funkisförtryck mot vuxna eller barn - gällande sjukskrivningar, LSS, studier, VAB eller vårdbidrag!

      På tal om hur Expressen resonerar kring anonymitet så tycker jag det är väldigt märkligt. De vill publicera din text men kan inte låta dig vara anonym. Samtidigt har personer som blir tipsar eller blir intervjuade i en artikel rätt till källskydd och anonymitet som ingen får röja. Hur går det ihop? https://www.sjf.se/yrkesfragor/yttrandefrihet/kallskydd

      Jag ska skriva ihop ett inlägg där jag länkar till dina texter och sedan sprida via min sida på FB och Twitter.

      Kram!!

      Radera
  4. https://supermamsen.com/2016/08/15/ge-oss-utrymme/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu finns ditt inlägg på min blogg under #människanbakom – stort tack att du ville dela din berättelse! Har också länkat till din blogg från Livetsbilders sida på FB och Twitter! Vi hörs snart igen! Kram! (vill du nå mej på mail finns jag på livetsbilder(snabela)gmail.com )

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...