tisdag 9 augusti 2016

Nu vet jag vem jag är! #människanbakom

Jag har nu fått en första berättelse att dela - med er och @ExpressenLedare - Tack Kristina!
 _________________________________________________________________________ 

Jag är autistisk, kvinna och trebarnsmamma, 37 år.

De senaste två åren har jag funnit vem jag är genom att få veta att jag är autistisk.

Jag är därmed typisk för min generation: att växa upp med att vara annorlunda men inte kunna sätta ord på hur. Kampen för att göra sig förstådd har varit hård.

När jag blivit ombedd att vara mer mig själv och berätta "lite eget" förstod jag först efter flera år vad jag förväntades göra: att anpassa mig ännu mer och säger saker som andra sa i samma situation.

Alltså spela en roll.

Mitt eget jag var min tankevärld. Men när jag delade något verkligt intressant kände jag på mig att omgivningen tyckte att jag pratade för mycket. Så jag började gömma mig, mina passioner.

Nu har jag äntligen fått ihop bilden av mig själv.

En revolution av lättnad och glädje. Jag har hittat fantastiska människor som jag kan dela erfarenheter med. Jag har kunnat omvärdera mitt förflutna som att jag inte var "dålig" i vissa lägen pga mobbing. Men samtidigt kom insikter om hur illa sedda vi är.

Detta vi som jag nu kände sådan stolthet att tillhöra.

Klimatet hårdnar och mörkret kryper närmare. Stöd dras in. Fördomar ökar. Hatbrott mot handikappade. Diskriminering på arbetsmarknaden mot dem som inte klarar ständig tillgänglighet. En skola som brister. Jag kan inte vara öppen med min neurologi när jag strider för mitt autistiska barns rättigheter. Risken att förlora i trovärdighet är för stor.

Detta är vad fördomar gör: det tystar oss.

Vetskapen om min neurologi är det som fått mig att känna mig hel och kunna leva fullt ut. Så diagnoser behövs. Det är diskriminering, fördomar och stigma som skadar oss och gör det svårt att göra oss hörda!

/Kristina
 _________________________________________________________________________ 
Vill du också berätta din berättelse? Läs mer i detta inlägg: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...