tisdag 23 augusti 2016

Ogiltigförklarad men inte uträknad!

Idag har jag tagit paus. Paus från omvärldens intryck. Från allt som finns i cyberrymden. Behöver fylla min hjärna med annat. Vackra saker, naturen, enkelheten. Tystnaden. Koncentrera mig på att fundera ut hur jag ska hålla ihop. Inte brytas ner ännu mer. Inte ge upp.

Vända den mentala skutan.

Jag har tidigare skrivit om hur jag tog min kropp för givet. Att den fungerade. Och jag förstår nu, det jag inte förstod då - hur priviligierad jag var. Livet flöt på och jag levde. Jag gjorde saker jag trodde på, saker jag visste förändrade livet för andra.

Saker med mening.

Det är inte så att allt i mitt liv har varit enkelt. Jag har fått kämpa, gått igenom svåra saker - men ändå kommit igenom hel och faktiskt bättre rustad - på andra sidan. Trots svårigheter har jag har aldrig upplevt det som nu. Att jag blivit ogiltigförklarad. Att jag inte längre har samma värde som tidigare. Att andra ser ner på mig som ett hopplöst fall.

Och det gör mig orolig och bedrövad på samma gång.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi föreställt mig att mitt liv skulle förändras på det här sättet. Att jag skulle få se alla baksidor av det som varit mitt arbete i halva mitt liv. Det jag brunnit för. Jag har inga föreställningar om att jag varit en felfri arbetsterapeut. Men den människosyn som jag nu ser inom vården och i samhället i stort - har aldrig varit min människosyn. Och det gör så ont att inte bli bemött på det sätt jag kämpat för bemöta andra på.

Det har faktiskt varit rätt chockartat att förstå vidden av problemet.

Att det inte handlar om individer med otur i systemet. Utan att det faktiskt handlar om hur systemet är utformat, och om normer och värderingar som påverkar det. Jag är fortfarande i chock. Visst anade jag. Och visste vilken kamp det var att försöka vara den som stod upp för de som drabbades. De som drabbades av det jag nu vet är systemet. Men nu när jag nu har sett och upplevt det från insidan vet jag att det inte är vackert.

Tvärtom är det fruktansvärt osmickrande för alla inblandade.

Att jag vet att jag inte är ensam med mina erfarenheter gör det både enklare och svårare att bära. Vetskapen om att vi är så många som känner oss ogiltigförklarade av samhället gör sönder mig. Jag vill bara skrika rakt ut när jag hör om hur ni blir överkörda, nonchalerade och hur den kompetens ni har ses som mindre värd. För jag vet hur det känns.

För jag är där ni är.

Jag vill ha en förändring i detta så mycket att det kvittar om jag tvingas slåss mot väderkvarnar. Om det är politiker, läkare eller hela Sveriges journalistkår spelar ingen roll. Jag bryr mig inte om titlar eller hierarki - och jag verkligen inte rädd.

Men jag är fruktansvärt trött.

Jag har så lite kapacitet att kraften i vår sammanlagda smärta hotar att förgöra mig. Och jag vet inte hur längre jag orkar bära den. Men jag vill inte ge upp - för er skull, för min egen och för våra barns. Så jag fortsätter och hoppas att min starka vilja hjälper mig att hålla mig hel. För jag vill inte ge upp kampen om en förändring.

Drömmen om något annat.

Om en sann respekt för alla människors lika värde. Om att vår kompetens ska tas tillvara oavsett nivån på vår kapacitet. Om att hierarkier och skadliga system ska avvecklas och ersättas med något bättre. Jag vill tänka att det jag gör har ett värde. Vägrar acceptera att jag inte är giltig. Att min kapacitet inte är värd att tas till vara.

Men jag behöver er hjälp.

Vi måste göra detta tillsammans - för jag är svag - och ensam är aldrig stark. Och vi behöver också de privilegierades hjälp. De som kanske tar sin kapacitet för givet. Som tar sin ställning i hierarkin för givet. De som har en roll som inte tar ner förtroendet för kompetensen de äger.

Tillsammans ska vi arbeta för en förändring. Åstadkomma förändring. Tillsammans är vi starka.

4 kommentarer:

  1. Just precis, tillsammans är vi starka och du gör helt rätt som stänger av och vilar mellan varven. Med den metodiken kommer man en rätt bra bit! Förr körde jag tills jag stupade, SEN skulle jag vila, när jag blev klar...det blev jag aldrig, nej. Nu måste jag köra vila-lite aktivitet-vilametoden och märker att det går bättre och bättre. Du gör ett viktigt jobb med din blogg och då måste du ta hand om dig så du kan fortsätta! Klart som korvspad.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Det blir lite omvänt just att behöver vila både före och efter aktivitet...att inte vilan alltid är en konsekvens av eller kommer som nr 2.

      Kram

      Radera
  2. Då fortsätter vi att gemensamt slåss för samma sak. En människosyn som betonar alla människors lika värde. Oavsett om vi är patienter eller personal, städare eller direktörer så är vi som människor unika, oersättliga och lika mycket värda. Vi kan olika saker, vi har olika sätt och möjligheter att göra oss hörda i exempelvis det mediala bruset.

    Men vi får aldrig sluta kämpa för det vi tror på. Så länge som det någonsin går kommer jag att fortsätta lyfta fram den lilla människan och hennes verklighet. Att ge orden till dem som inte själva alltid förmår uttrycka sig.
    Kramar
    //P-L

    SvaraRadera