torsdag 18 augusti 2016

Om psykisk ohälsa och risken för floskelbaserade råd

I detta inlägg fortsätter jag tankegångarna kring begränsat handlingsutrymme och psykisk ohälsa som jag påbörjade i inläggen "I ett annat ekorrhjul" och "När friskfaktorer blir riskfaktorer".

Vad betyder egentligen psykisk hälsa? Och psykisk ohälsa?

Jag har letat runt på internet efter definitioner på dessa begrepp, och det finns många. Det verkar inte finnas någon definition som är gemensamt antagen exempelvis i vården eller sjukförsäkringen. På grund av denna otydlighet är risken för missförstånd och felaktiga antaganden stor och det är därför viktigt att vi pratar om vad vi verkligen menar med psykisk hälsa/ohälsa när vi pratar om det.
"Psykisk ohälsa är ett vitt begrepp. Det innefattar allt från psykisk sjukdom och psykisk störning till att uppleva besvär som stör det psykiska välbefinnandet och som påverkar ens dagliga liv." (Suntarbetsliv)

I mina tidigare inlägg har jag försökt formulera min oro kring att mina fysiska besvär ska leda till att jag får psykiska besvär. Mina begränsningar gör att jag inte längre kan använda samma verktyg för hantera motgångar med som jag gjort tidigare och det blir svårt eftersom jag just nu går igenom den största motgången någonsin i mitt liv. Ordet jag letat efter är nog egentligen psykiskt välbefinnande. För det är just det som jag upplever krymper i takt med att mina begränsningar ökar. Eller så här, jag måste hela tiden arbeta på att hitta nya vägar för att upprätthålla mitt psykiska välbefinnande eftersom de gamla copingstrategierna kräver för mycket av mig rent fysiskt och även mentalt. De gamla strategierna är inte dåliga i sig själv, men de fungerar dåligt - eller inte alls - tillsammans med min nuvarande kapacitet.

Jag läste någonstans att den som saknar psykiskt välbefinnande inte nödvändigtvis behöver vara psykiskt sjuk. Och så är det ju. Men jag tänker att just detta att sakna psykiskt välbefinnande är en av de saker som kan leda till psykisk sjukdom. Därför är det viktigt att uppmärksamma och försöka uppnå. Men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att det finns fler saker som kan utlösa eller leda till psykisk sjukdom, saker som inte går att påverka med allt psykiskt välbefinnande i hela världen, saker som ligger helt utanför individens kontroll.

I det följande resonemanget är det viktigt att skilja på primär och sekundär psykisk ohälsa. Primär psykisk ohälsa har en psykisk sjukdom som orsakar den psykiska ohälsan. Exempelvis generaliserat ångestsyndrom (GAD) som orsak till ångest. Sekundär psykisk ohälsa har något annat - ex annan sjukdom eller funktionsnedsättning - som den utlösande faktorn. En person med utmattningssyndrom, där långvarig stress är orsaken, kan sekundärt drabbas av panikångest på grund av överbelastning. För att komma till rätta med panikångesten behöver den här personen adressera stressen först och främst.


Vilka faktorer anses vara viktiga för att förebygga psykisk ohälsa?

I mitt sökande efter definitioner av psykisk hälsa/ohälsa stod det tydligt att någon enhetlig definition av dessa begrepp inte finns. Ändå florerar många försök att hitta både frisk- och riskfaktorer för att kunna förebygga och minska psykisk ohälsa i samhället. Både för den enskilde i privat- och arbetsliv men också för den stora massan.

När det gäller att förebygga psykisk ohälsa för individen talas det om allt från att äta en varierad kost, om vikten av att vara fysisk aktiv och ha goda sociala relationer till att välja att göra roliga och kreativa aktiviteter. Som exempel på bra aktiviteter för att minska risken för psykisk ohälsa ges bland annat att träna, träffa vänner, läsa böcker, lyssna på musik och att vara ute i naturen.
"Den psykiska hälsan handlar om att må bra inombords, att vara nöjd med sig själv och livet i stort. Det handlar också om att kunna hantera saker som händer i livet och ha stöd när man behöver det. Vad man ska göra för att må bra är väldigt individuellt. Gör saker som får dig att njuta av livet och skratta. Kom ihåg att du är huvudpersonen i ditt liv!" (Hälsa 2020)

För att förebygga psykisk ohälsa på arbetsplatsen talas det även där om att det finns vissa friskfaktorer. De handlar om att medarbetare ska kunna påverka och vara delaktiga i arbetets utformning när det ex gäller arbetsbelastningen. Det talas också om vikten att hantera stress - en balans mellan resurser och krav, friskvård och att värdera utvecklingsmöjligheter inom kompetens och utbildning. Ett bra ledarskap som är medvetna om medarbetarnas hälsa tas upp som en mycket viktig faktor:
"För att förebygga psykisk ohälsa på arbetsplatsen är det viktigt att cheferna satsar på hälsofrämjande åtgärder, så kallade friskfaktorer, som förstärker det som är bra på jobbet. Men det handlar också om att ge medarbetarna möjlighet att påverka sin arbetsbelastning, och få vara delaktiga i arbetets utformning." (Prevent) 

Det är viktigt för alla människor att värna om och vårda det psykiska välbefinnandet. Men för människor som av någon anledning riskerar eller redan har hamnat i någon form av psykisk ohälsa är det ännu viktigare. Alla människor hanterar motgångar i livet på olika sätt, men likheterna i våra reaktionsmönster gör att det går att tala om friskfaktorer och således även riskfaktorer

Min erfarenhet är att dock att de generella frisk- och riskfaktorerna schablonmässigt används för att ge råd till individer - utan att ta hänsyn till hela situationen. Både av välmenande vänner och anhöriga men också av vårdpersonal som borde förstå det problematiska i att ge alla samma råd oavsett vilken situation de befinner sig i.

Ogrundade generella råd blir lätt till floskler på detta sätt. Rådet om att öka fysisk aktivitet är väl det mest tydliga men även "du måste göra roliga saker, du måste komma ut mer och träffa vänner" osv. används flitigt. Men ogenomtänkta, ogrundade råd är inte bara overksamma, de kan faktiskt också vara rent skadliga.


Problemet med generella råd - ME/CFS som exempel:

Att ge generella råd utan individuell grundning riskerar att skapa problem. Jag tänkte belysa det med ett exempel utifrån diagnosen ME/CFS. I vårdprogrammet som finns på viss.nu beskrivs sjukdomen som följer:
"Personer med ME/CFS beskriver en extrem fysisk och mental utmattning ofta i kombination med sjukdomskänsla. Kännetecknande för sjukdomen är en nytillkommen och oförklarad trötthet/utmattning som inte går att vila bort. Besvären försämras av ansträngning – och försämringen kvarstår i över 24 timmar. Andra symtom är sömnstörning, influensakänsla, feber/feberkänsla, muskelsmärta, domningar, återkommande infektioner, autonoma symtom som hjärtklappning och ortostatism och problem med koncentration och minne." (Viss.nu)

På grund av den kraftigt begränsade energin och den bristande återhämtningsförmågan tillsammans med de andra symtomen blir vardagen ofta väldigt begränsad för en person med ME/CFS. Sjukdomen yttrar sig med liknande symtom i olika grader hos olika personer. Vissa är helt sängliggande och beroende av hjälp dygnet runt och andra klarar av att arbeta deltid, men alla har gemensamt att de försämras av överansträngning. Vilken nivå på aktivitet som utlöser en överansträngning är dock individuellt. Många har problem med allergier och överkänslighet samt illamående. Intryckskänsligheten är ofta kraftig och innefattar både ljud, ljud och vibrationer. Diagnosen innebär också en begränsad kapacitet för att klara av fysisk och kognitiv aktivitet samt sociala kontakter. Stress och psykiska påfrestningar kan precis som fysisk och kognitiv aktivitet också förvärra symtom och trigga överbelastning. Överbelastning bör undvikas eftersom det innebär en risk för permanent försämring av sjukdomen.

Med tanke på att det som benämns som friskfaktorer för psykisk hälsa ofta är just sådant som en person med ME/CFS är begränsad i pga sjukdomen - borde det inte komma som någon överraskning att personer med denna diagnos ligger i riskzonen för att drabbas av sekundär psykisk ohälsa.

Därför borde det vara väldigt angeläget att vården för personer med ME/CFS även riktade fokus mot att hjälpa patienterna att hitta nya fungerande vägar till psykiskt välbefinnande som kan fungera trots de stora kapacitetsbegränsningarna. Men då vården generellt har låg kunskap om ME/CFS möter många patienter i stället både misstro och bristande bemötande - och det tar lång tid innan de får rätt diagnos - vilket ökar risken för psykisk ohälsa ytterligare.


Att se obalans mellan kompetens och kapacitet som en riskfaktor:

Men jag tror att det är många fler än personer med ME/CFS som ligger i riskzonen för sekundär psykisk ohälsa, och som inte får rätt hjälp. Alla de som av någon anledning inte kan använda sina vanliga copingstrategier för att hantera svårigheter längre - eller som aldrig haft kapacitet nog att använda sig av det samhället kallat friskfaktorer.

Jag tror att det går att dra det så långt som till att alla som av någon anledning begränsas i sin kapacitet (på grund av sjukdom, funktionsnedsättning, arbetslöshet, ekonomi osv) är i riskzonen för att utveckla sekundär psykisk ohälsa. Att obalans mellan kompetens och kapacitet ÄR en riskfaktor!

Någon med en psykisk sjukdom kan riskera ytterligare psykisk ohälsa, ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är också i riskzonen, likaså den som får stroke, är arbetslös eller i missbruk.

Olika människor, olika begränsningar, olika förutsättningar.

Men vad händer om vi bara presenterar lösningar utifrån normens sätt att fungera? Om vi bara erbjuder friskfaktorer slentrianmässigt utan att möta individen där den är?

Jo, istället för att vara till hjälp riskerar vi att lägga ytterligare en börda på individen. En skam över att inte ens kunna begagna sig av det som anses vara självklar friskfaktorer. En skam som läggs till på listan av riskfaktorer.


Men hur ska vi göra i stället för att använda generaliserande floskler? Hur kan vi hitta individuella risk- och friskfaktorer? Går det att hjälpa människor med en obalans mellan kompetens och kapacitet att hitta ett psykiskt välbefinnande och i förlängningen minska risken för psykisk sjukdom?

Kan vi hjälpas åt att rita om kartan?


Jag hoppas att kunna återkomma till detta i ett inlägg längre fram.

________________________________________________________________________
Klicka på länkarna för att läsa mer om ångesttrötthet, intryckskänslighet (här och här) och kompetens/kapacitet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...