fredag 5 augusti 2016

Öppet brev till de som ska vända atlantångaren

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll delade en artikel på Twitter idag - en artikel vars innehåll fick min hjärna att sjuda och orden och frågorna att spruta ur mig. De blev till en lång tråd på Twitter, men jag känner att jag även vill dela det mer er i detta sammanhang.

Jag börjar med att citera en del av artikeln:
"Sjuktalen fortsätter att öka. Men takten har halverats och nu räknar regeringen med att spara pengar på sjukförsäkringen.– Det innebär minskade utgifter för sjukförsäkringen om 300 miljoner kronor i år, säger socialförsäkringsminister Annika Strandhäll som talar om att trenden med stigande sjuktal nu har brutits. Sedan 2010 har svenskarnas sjukfrånvaro ökat stadigt med omkring 70 procent. Nu har ökningstakten bromsat in med 50 procent och Försäkringskassan spår nu i att utvecklingen ska vända."

Jag undrar om det någon analys över vad inbromsningen av sjukpenningtalen står för? På djupet?

Har människor blivit friskare eller har kriterierna för att få sjukpenning blivit snävare? Hur mycket ökar överklagandena? Personer som tvingas till AF istället? Eller "hoppar av" karusellen helt och hållet?

Jag skulle vilja se jämförande siffror på antalet personer som _ansöker_ om sjukpenning. Är det en minskning även där? För om inbromsningen beror på att kriterierna blivit snävare kommer människors hälsa bli sämre trots att siffrorna ser bättre ut!

Det är bra att sjukpenningtalen ska sänkas men det viktigaste är väl att antalet personer som ansöker om sjukpenning minskar?

Ännu viktigare att hitta mått för att mäta att själva ohälsan minskar. Egentligen är det i vården måtten måste finnas. Att hitta mått som är oberoende av någon annans "sållning", som inte påverkas av snävare kriterier och hårdare bedömningar. För FK-handläggare kan påverkas att godkänna färre sjukintyg, och läkare kan påverkas att skriva färre intyg. Och sjuka personer kan välja att leva på sparade pengar el anhöriga för att deras hälsa försämras av kampen för sjukpenning.

Hur ska vi hitta ett sätt att mäta som visar verkligheten och inte bara kamouflerar ohälsa?

Många människor mår dåligt väldigt länge innan sjukskrivning ens är aktuell, för vi lever i en "bit i hop och kämpa på kultur". De i mitt kontaktnät har i alla fall inte haft enkelt att bli sjukskrivna. Trots stora begränsningar i vardagen.

Andra har läkare som bedömer det absolut nödvändigt med sjukskrivning men som ändå nekas sjukpenning gång på gång. Några har till och med fått rekommenderat av sin läkare att ställa sig utanför systemet, för att kampen inte ska försämra hälsan ännu mer.

Det är i ljuset av allt detta jag blir rädd när jag läser artiklar som denna. Rädd att människor körs i botten av systemet.

Rädd att minskningen av sjukpenningtalen ska bli till en fråga om prestige. Att siffror blir viktigare än människor. Att snygga siffror (och att inte framstå i dålig dager) blir viktigare än hur människor verkligen mår.

För ingen vill vara den som inte får sjukpenningtalen att minska. Om det är det som är målet. Det som ger uppmuntran.

Jag är en av de långtidssjukskrivna, och hetsen om minskade siffror får mig att känns mig som en skurk. Jag vill inget hellre än att arbeta, jag har hög kompetens men min kapacitet räcker inte till det mest basala i vardagen.

Om jag blev nekad sjukpenning o tvingad att arbeta vore det förödande för min hälsa. Då till och med rehabinsatserna försämrat mej. Ändå vet jag de som nekats, trots att våran hälsa är likvärdig. Jag har ännu fått sjukpenning beviljad, men känner osäkerhet och oro inför varje förnyelse av sjukintyget. Inte för vad min läkare ska bedöma, utan hur FK ska besluta.

Att vara i en situation som jag varken prestera mig ur eller pressa mig ur med vilja är enormt frustrerande och skamfyllt i sig själv. Och det blir inte enklare av vetskapen att systemet bygger på att jag ska ur det.

Att jag är en belastning för samhället.


Är det någon som läser som har svar på mina frågor så hör gärna av dig, annars kan vi väl hjälpas åt att föra frågorna vidare…?

2 kommentarer:

  1. Byt ut sjukskrivna till ordet Judar,eller Svarta,var hamnar vi då?
    Förföljelsen på sjukskrivna börjar likna samma förintelse,men lika lite kan
    man rå för att man hamnar i sjukdom som vad man är född till.
    Några måste tydligen offras för att skrämseltekniken ska kvarstå.
    Människor hittar alltid på några som skall ställas utanför för att förbättra
    sammanhållningen. Ett Vi och Dom system.
    Ett groteskt system,tycker jag.
    Kanske överdriver jag en aning nu,men sanningen är att jag är livrädd
    varje gång jag ska träffa försäkringskassan.
    Dom slipar sin bila,och förhör en med skärpa,och jag försöker allt jag kan.För allt man säger kan vändas emot en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är skrämmande och svårt att vara en siffra i statistiken...mej skrämmer det att så mycket okunskap och fördomar får råda!

      Kram

      Radera

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...