torsdag 11 augusti 2016

Som en faceplant rakt ner i asfalten! #människanbakom

En text jag fått tillåtelse att publicera som motvikt till okunskap och funkisförtryck:

Mitt liv:

Förr trodde jag att man skulle jobba, jobba och jobba lite till, för att sedan på sin "fritid" göra allt å mycket mer. Den ena aktiviten efter den andra, samtidigt så måste man hinna umgås med nära å kära,vänner och bekanta.

Det funkade ju bra i några år, eller ja egentligen inte för resultatet blev helt annat än väntat.

Jag trodde på allvar att det var detta som livet gick ut på.

Men idag vet jag att så är det inte. Livet är allt annat än vad man tänkt sig, på gott och ont.

Julen 2014 kom första kraschen, sen 2 månader senare var det stopp, helt stopp.

Jag blev heltidsjukskriven i ca 3 månader för att sedan sakta börja jobba igen, körde på i samma tempo trots att jag hade både panikångestattacker, dippar när jag ligger helt förlamad i sängen eller soffan, då jag inte kan röra mig. En våg av illamående sveper över mig, har jag tur så håller detta tillstånd på förhoppningsvis bara 1-2 timmar. Men det är sällan det är så, ofta blir det långvarigt. Och biverkningar är hemska, magkatarr, ångest, Migrän, illamående, frossa, svettningar, feberkänslor. Jag klarar knappt av att kliva upp och duscha.

Att ha någon som helst social verksamhet vid detta tillfälle funkar inte. Jag är fast i mitt hus, jag får tvinga mig att få i mig mat, ibland går inte det heller. Jag blir uppassad av nära och kära, som om jag var ett barn. Jag klarar inte av livet,vardagliga saker som städa och handla blir uppskjutet till någon annan dag eller vecka.

Här kommer ett urklipp från ett inlägg jag skrev våren 2015:

~ Känns som om min kropp har blivit riven i ett rivjärn, har känt mig så trasig under den senaste veckan.
 
Livet,  Jag har som bara varit där i bakgrunden, alltid anpassat mig, aldrig vågat ta plats, jag klarar mig ändå. 
Men jag har inte klarat det, jag har bara överlevt det. Ensamheten, känslan att inte vara viktig, det värker i mig. Min kropp skriker efter närhet, ömhet och kärlek.  
Jag är blottad, min själ,hela jag har blivit ut och in. Det filter som engång fanns är sen sedan länge borta. Förlorat. 
Jag var där, jag sträckte ut mina armar för att se om någon greppade tag. Men inget tog det taget. 
Såg dom mig, i min bubbla av bomull?  
Min kropp skrek. Inuti bubblan av dimma stod jag där på ostadig mark. Jag föll och fortsatte att falla, länge. 
Mitti allt elände träffade jag en person som hjälpte mig oerhört mycket. Gav mig tillåtelse att bara landa, en välkomnande famn, en tro att jag kommer klara mig igenom detta. När jag förlorat allt hopp om att överhuvudtaget bli något i närheten av frisk, så fanns hon där och lyfte upp mig. 
Jag har aldrig vågat ta plats,  jag vågar inte ta plats än. Säga att jag är viktig. Jag måste tro på det först. Det är så svårt att ändra på en vana som man haft i ca 25 år, när det är så inprintad i hjärnan att man inte är Viktig.  
Jag måste tro på det först.~ 
Detta är delar ur jag kände mig våren/sommaren 2015, idag har jag kommit lite längre. Jag har blivit starkare men jag har en lång bit kvar att vandra.
Idag jobbar jag ca 75% och tycker detta är lite väl mycket, men som samhället ser ut och fungerar så är jag "friskförklarad" jag är inte längre inskriven i FK  pga att jag skulle klara av att arbeta på ett annat arbete än vad jag gjorde vid tillfället. Det är det som blivit ett krav, klara av att arbeta.

Men jag är inte frisk, jag sliter varje dag med att ta mig upp ur sängen, att jag har kravet på mig att jobba få ihop pengar till att leva. Stressen att inte kunna "vara" sjuk. När jag behöver mina batteridagar, när jag kraschar i några dagar för att sedan dra mig upp igen för att gå  till arbetet.

Skulle samhället inte kicka ut "oss" sjukskrivna förtidigt ur systemet tror jag att det skulle minska antalet sjuka. För den stress och de krav som ställs på oss är att klara av hela jävla livet efter att ha faceplantat rakt ner i asfalten, ner genom jorden för att sedan gräva sig upp igen. Så är det väldigt svårt att helt plötsligt vara funktionsduglig och fungera " normalt" igen.

Vi kan ta ett scenarium: en arbetsvecka består av 5 dagar och man ska jobba minst 8 timmar,(vilket absolut aldrig händer) utan man jobbar på som en dåre i typ 10- 12 timmar istället. Sen ska man hem till familjen, för att laga middag till sina 3 barn och man som precis har kommit hem från jobbet. Skyndar sig att äta för att skjutsa två av barnen på respektive olika träningar medan man ska underhålla den tredje som är på tok för trött egentligen för att vara på någon aktivitet alls.

Kommer hem sen, får ungarna i säng och kanske man får en lite stund på tu man hand med gubben som halvsover i soffan. För att än en gång gå å lägga sig, sova pissdåligt, kliva upp allt för tidigt för att hinna med allt innan skola och jobb börjar. Dag efter dag håller det på så.

Nu säger jag inte att alla har det så, men många kan nog känna igen sig skulle kan tro i nån bit i alla fall.

Men då för mig, som tidigare sjukskriven, inte frisk, men försöker få en fungerande vardag. Vet ni hur sjukt stressande det är att ha detta som en livsmall?? Är det så här det ska vara att leva? Då tänker jag gå åt helt andra hållet, vara obstinat, göra tvärt emot, bryta alla regler som finns. För jag vägrar att följa med strömmen.

Jag måste lära om, lära mig leva igen. Tänk, bara en sån sak som att LEVA  är ett jädra stort hinder, men som man kan komma över. MEN  det tar tid, väldigt lång tid. Tid som inte finns, som inte ges, allt är som ett ständigt löpband. Orkar man inte utan faller, så stannar den andre inte för att hjälpa utan fortsätter springa vidare. Bråttom, vidare, längre fram, kanske jag hinner, men jag har ingen tid.

Ge mig tid, ett liv utan stress och omöjliga krav.

/27 årig kvinna mitt i Sverige

___________________________________________________________________________

Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

2 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig i samhällets krav och "livsmallen" Jag vill bara fly! Jag kommer aldrig kunna anpassa mig till den igen. Det är omöjligt. Då blir jag sjuk igen, akut sjuk igen.

    Jag har inte kommit dit att jag har börjat jobba. för jag blev gravid under sjukskrivningen, så jag slipper pressen på ett tag. Men trots att det dröjer innan jag ska ut i arbete, så stressar det mig enormt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet, visst blir det tydligt när man sitter där nedanför, och har ramlat ur karusellen - hur galet fort den snurrar? Grattis till bebisen i magen! Hur långt har du kvar?

      Radera