måndag 15 augusti 2016

Utmattningssyndrom, det långa perspektivet #människanbakom

Frkenduktig har delat med sig av två blogginlägg till #människanbakom - dels ett som speglar insjuknandet i utmattningssyndrom och ett annat där hon berättar om hur hon mår idag. Jag tycker att dessa inlägg tydliggör att det tar lång tid att insjukna i utmattningssyndrom, och det tar lång tid att bli frisk:

"Det började i juni. Den sjunde för att vara exakt. Eller åtminstone trodde jag då att det var då det började. Tårarna ville inte sluta rinna i bilen på väg in mot jobbet. Jag ringde min man och grät i telefonen och jag minns hans ord så tydligt. ”Du måste sluta stressa annars kommer du ju att gå sönder.” Och jag tänkte, tänk om det redan är för sent, tänk om jag redan har gått sönder. Jag torkade tårarna och stegade in på jobbet. En arbetskamrat tittade på mig och frågade hur det var och det brast för mig igen. Gråten var omöjlig att stoppa. Jag bara stod där och skakade medan arbetskamraten höll om mig hårt. Jag gick som i en dimma hela dagen och jag förstod inte vad som hände, varken inuti mig eller runt omkring mig. Den åttonde juni tog jag mig till jobbet utan att minnas hur det gick till. Skrev in betygen utan att minnas det heller. Gick gråtande in till rektorn och sa att jag måste gå hem och vila. Att jag inte orkade mer. Jag fick löfte om en kontakt på kommunhälsan och det är jag tacksam för idag. Den nionde juni ringde jag vårdcentralen och grät i luren. Jag skulle få en tid om två veckor sa man. Paniken sköljde över mig när jag insåg att jag måste få hjälp nu, inte om två veckor. Jag ringde igen och min panik var nog väldigt tydlig för plötsligt fanns det en tid om två dagar. Läkaren sjukskrev mig direkt ända fram till den 31 augusti. Det kändes som en evighet just då. Han påstod att jag var deprimerad och hade drabbats av utmattningssyndrom. Utmattningssyndrom kunde jag gå med på, men deprimerad, nej det var jag i alla fall inte. Mediciner för att kunna sova skrevs ut och jag var livrädd. Tänk om jag blev beroende eller till och med sjuk."

"När jag ser tillbaka förstår jag att jag har kommit en god bit på väg även om det inte känns så när de obligatoriska svackorna slår till. För tre år sedan var jag ett vrak. Klarade i stort sett ingenting utan panikångest och tårar. Nu kan jag i alla fall ofta fungera hyfsat under rätt förutsättningar, även om jag är långt ifrån frisk. Om jag väljer och väljer bort aktiviteter och socialt umgänge. Om jag vilar före och efter varje grej jag gör. Då klarar jag vardagen hemma de flesta dagar. Oftast utan panikångest och tårar. Jobbet ligger tyvärr fortfarande långt fram i tiden. Men det får vara så. Jag är fortsatt sjukskriven på heltid minst till sista oktober. Så ni vet var ni har mig. Ett tag till…"

Klicka på rubrikerna för att komma direkt till inläggen i Frkenduktigs blogg!

___________________________________________________________
Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...