söndag 11 september 2016

Är jag en fullvärdig samhällsmedborgare?

Det här inlägget går att se som nummer tio i en serie inlägg som handlar om kompetens och kapacitet. Det går naturligtvis att läsa fristående, men om du vill diskutera innehållet med mig är det bra om du först läser det i sitt sammanhang och tolkar det i ljuset av de andra. En lista på tidigare publicerade inlägg på detta tema finns i botten på det här inlägget. Det ska också läsas i relation till mitt inlägg om Försäkringskassans nya informationskampanj "Alla behövs i laget Sverige".

I mitt inlägg "Ta vara på kompetensen!" skriver jag:
"Jag tänker ofta på vad vi skulle kunna åstadkomma om vi tilläts använda vår samlade kompetens trots att vår kapacitet är nedsatt jämfört med normens. Och om vi inte begränsades av missuppfattningen att någon med nedsatt kapacitet inte kan vara kompetent. Jag önskar att jag kunde få vara med och samla ihop kompetensbaserade dream-teams för att utveckla och öka kvalitén i olika verksamheter." 

Vad menar jag egentligen när jag pratar om att vi måste tillåtas använda vår kompetens? Och vad är egentligen meningen med att prata om att det en person bär på flera olika typer av kompetens?

Jo, jag menar att patienters kompetens borde tas tillvara för mycket mer än det som står i relation till deras egen vård. Och jag menar att den diagnosspecifika kompetensen någon bär på kanske användas till förmån för fler än just den personen. Jag kan förstå att en del av er reagerar. För idag är det ju inte ens självklart att patienters egna erfarenheter tas till vara i vården som rör en själv. Trots att den borde det och att kompetensen står i goda proportioner till vad som avses. 

Men jag menar alltså att vi måste tänka större och inte begränsa oss av roller eller kapacitet som tex patientrollen eller graden av arbetsförmåga.

Jag menar att en lärares egen erfarenhet av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan tas tillvara för mycket mer än att informellt användas i mötet med de egna eleverna. Och en anställd med (pågående eller utläkt) utmattningssyndrom har en kompetens som kan användas till mer än anpassning av de egna arbetsuppgifterna. Det skulle (till och med!) vara möjligt för en funktionsnedsatt förälder att vara en tillgång i arbetet med att öka tillgängligheten i sitt barns skola - eller varför inte i flera skolor eller kanske för hela Sveriges skolor?

I dag finns absolut inga vägar att ta till vara den här kompetensen. Och om det ändå görs handlar det oftast om enskilda personers goda vilja vid enstaka tillfällen. Ska vi vara ärliga värderas den inte ens särskilt högt i dagsläget. Den räknas inte ens in i begreppet kompetens utan ses mest som en belastning.

Och ignoreras därefter.

Själv har jag vid ett flertal tillfällen med grund i mitt yrkesperspektiv i kombination med min patient- och diagnosspecifika kompetens försökt påtala brister eller förbättringsmöjligheter exempelvis i utformningen av en (behandlings)miljö. Sådant jag även skulle reagerat på om jag var i tjänst, men som jag nu anser att jag har ännu mer på fötterna för att påtala genom min utvidgade kompetens. Men de jag mött har bara ryckt på axlarna till svar, som om mina kommentarer är betydelselösa och utan grund. Och ingen förändring har skett.

Det här är en fråga som är så mycket större än att bara omfatta min egen vård. Patientens egen vård. Och att det är en mycket större fråga än att bara gälla personcentrerad vård. För till syvende och sist handlar den om den mänskliga rättigheten att delta i samhället på samma premisser som alla andra.

"De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter." (Regeringens webbplats om Mänskliga Rättigheter)

Ser du det som att mina möjligheter att bidra till samhällets utveckling är slut bara för att jag blivit kroniskt sjuk? Eller menar du att den dörren per automatik är stängd för den som föds med en funktionsnedsättning? Menar du verkligen att det är rimligt att jag bara kan vara en del av laget Sverige om min arbetsförmåga är intakt?

Om du svarar ja på dessa frågor undrar jag hur du tycker det rimmar med rättigheten att kunna delta i samhället som alla andra? Och om du svarade nej så undrar jag vad du tänker att vi kan göra för att öka dessa möjligheter rent praktiskt.

Kan vi komma dit hän att en funktionsnedsättning ses som en merit när jag söker ett arbete? Eller att egen erfarenhet av att vara patient ses som något positivt? När ska det vara självklart att barn med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar ges likvärdiga möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen? Och när ska tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar bli något som inte bara ses som lyx för en liten krävande klick?

Det finns så många områden som det här berör, där den "friska" funktionsnedsättningsbefriade normen lever så otroligt starkt. Skolan, vården, politiken, forskningsvärlden och arbetsmarknaden, bland annat. Där det behövs en rejäl förändring, på djupet.

Alltihop kokar ihop till vilken människosyn vi vill ska råda. Till tron på alla människors lika värde. Och om att ges möjligheten att vara en fullvärdig samhällsmedborgare.

___________________________________________________________________________

2 kommentarer:

  1. Så bra skrivet! Jag skickade två böcker som hjälpt mig själv mycket till en olyckssyster igår. Hon har just ramlat ner i utmattningshelvetet och jag känner henne inte, men min son jobbar med hennes man. När sonen berättade kände jag att jag kan alldeles för mycket om detta för att göra ingenting, så detta blev ett litet steg. Jag insåg att även sonen har en sorts utbildning genom min sjukdom som kommer andra till del, vilken bonuseffekt! Detta tycker jag är ett bra exempel på okonventionell användning av kunskap om utmattning. Men det finns grymt mycket mer att göra, precis som du skriver. Fortsätt skriv!!!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Å, vilken värdefull sak det är att kunna dela med sej av sina erfarenheter. Jag håller med, våra barn har verkligen fått en helt unik kompetens genom våran situation, inte önskvärd men väldigt värdefull. <3 kram

      Radera

Det finns bara ett vi!

Vet ni varför frågan om LSS/assistans och sjukförsäkringen är så enormt viktig?  Jo, för det berör ALLA - inte bara de som är i behov a...