måndag 19 september 2016

Kronblom på barrikaderna

Jag har en orubblig tro på att saker går att förändra till det bättre. Det är sån jag är och alltid har varit. Jag ger sällan (aldrig) upp.

Att kämpa för förändring är inte enkelt. Du behöver vara den som lyfter det som inte fungerar. Hitta roten till varför saker kärvar. Riskera att bli sedd som den som klagar. Som inte nöjer sig. Blir betraktad som otacksam och besvärlig. Som kritiserar och smutskastar. 

Men att klaga för klagandets skull ligger inte för mig alls. Utan vill jag förändring är det för att jag vet att finns något bättre. Jag vill framåt. Och min kamp för förändring gäller sällan enbart mig själv. Den gäller oftast andra. De vars röster inte får höras. 

Idag diskuteras det återigen personcentrering i vården. Om behovet att forma vården utifrån individ och inte organisation. Och jag blir så frustrerad. Över att orden behöver sägas gång på gång. Som om de vore något nytt. Något revolutionerande.

När jag uttrycker min förvåning och sorg över att detta ska behöva påtalas, att det inte är en självklarhet, hör jag hur präktigt det låter. Som att jag har alla lösningarna - eftersom min arbetsinsats varit perfekt - ända tills min kropp inte höll längre. Att jag var perfekt.

Men min frustration är stor, för jag har kämpat ett helt yrkesliv med detta. Att vården ska möta patienternas behov på det sätt de behöver. Kämpat för patienter vars behov hamnat i kläm på grund av vårdens organisation. Som gått utanför ramarna för vad min arbetsplats erbjudit. Tagit kampen för en förändring mot ett ledarskap som struntat i patienternas bästa. Aldrig glömt för vems skull jag är där. Varit besvärlig.

Men det har inte varit ur mitt eget huvud. Mina tankar om förändring har alltid varit förankrade i mitt yrkes värderingar. I arbetsterapi. Det har varit min ledstjärna. Min råg i ryggen. Mitt skinn på näsan. Min kunskap och min erfarenhet. Tillsammans med mina patienter.. 

Det är för deras skull jag stått på barrikaderna. Tagit hårda smällar, men också lyckats nå förändring. Och det har drivit mig vidare. Nu står jag där igen - på barrikaderna. Med den stora skillnaden att jag själv är patient. Med mina behov av förändring.

När jag påtalar behovet av förändring är jag ärlig. Både med det jag ser behöver förändras, och hur det behöver göras. Mitt inifrånperspektiv har bekräftat för mig att min kamp var en viktig kamp. Och därför är jag ihärdig. Jag vet att det kan bli bättre. Jag vet också hur det är när rösten inte hörs. Och vill att de som berörs ska få den uppmärksamhet de förtjänar. Vi förtjänar!

Så jag fortsätter kämpa på barrikaderna. Trots att min begränsade energi tvingar mig att tillbringa dagarna som Kronblom på sin soffa.

Men jag behöver dig. Och vi behöver varandra! Ensam är vi svaga, men tillsammans är vi starka! <3

2 kommentarer:

  1. JA! Heja, heja, heja dig! Du gör ett fantastiskt arbete! Jag står bakom dig till 100%.
    Kram Sofia

    SvaraRadera

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...