torsdag 8 september 2016

När energin tar slut #människanbakom

Jag har fått in ytterligare en berättelse till #människanbakom:
Den 11 januari i år höll inte kroppen ihop längre. Jag skakade, hade buksmärtor, blev yr i huvudet och benen bar mig knappt, den där sista arbetsdagen. Jag hade då ingen aning om vad det var eller vad som var på väg. Nu ett halvår senare vet jag, det var den berömda väggen som stod i vägen för att fortsätta "bita ihop" och kämpa trots att jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Diagnosen heter utmattningssyndrom och det va just utmattning det handlade om då jag varit trött och haft svårt att återhämta mig en längre tid.
Den första tiden efter jag mött väggen handlade det mest om vila. Jag kunde sova 12h i sträck, gå upp och äta frukost och sen sova 5h till. Precis lika trött när jag vaknade som när jag gick och la mig. Efter en månads sovande så fick jag ett ofrånkomligt uppvaknade då min son kom till världen. Den lilla energi som jag lyckades skrapa ihop fick jag nu lägga på sonen. Skönt att fokusera på något annat än sig själv men egentligen så fanns inte energin till detta och det kom ikapp mig bara några veckor senare när jag återigen gick in i en sömnperiod där jag fick ta alla chanser jag hade till vila.
På min vakna tid hade jag inte ork till någonting. Att göra frukost blev ett projekt och att träffa vänner var inte att tänka på. Kalendern fick rensas från allt utom sådant som var nödvändigt för rehabiliteringen. 
Månaderna gick och energin kom inte tillbaka. Jag fick hela tiden höra att "detta kommer ta tid" men jag kunde inte riktigt ta in det då jag som alltid ville ha snabba resultat. Jag är van att sjukdom är det samma som att vara borta några dagar för att sen gå tillbaka till jobbet. Nu hade jag varit hemma i flera månader och kände mig inte alls speciellt mycket bättre. Snarare så började det dyka upp en massa nya symtom som var jobbiga att hantera. Huvudvärken smög sig på och blev till slut något jag fick vänja mig med dagligen, sus i öronen, yrsel, ljud och ljuskänslighet, nedstämd, koncentrationssvårigheter är bara några av de symtom som dök upp. Men jobbigast av allt var ändå att energin var borta och att jag inte hade någon aning om när jag skulle bli bättre. Att inte orka så enkla saker som att åka och handla, eller ta en promenad med en kompis, kändes riktigt tufft.
Att drabbas av utmattningssyndrom är som en sorg. Man tappar bort sig själv. Nästan alla mina tidigare egenskaper försvann. Jag var inte längre kreativ, initiativrik, positiv, lugn, hjälpsam, glad utan det kändes bara som jag var trött, hispig, nedstämd, ofokuserad och initiativlös. Inte alls så som jag varit tidigare.
Det är väl bara att bita ihop och rycka upp sig? Nej, det här är det dummaste man kan säga eller tänka om någon som drabbats. Det är just den här typen av inställning som hindrar rehabiliteringen. Men tro mig att jag har själv tänkt såhär. Trots att jag är så medveten om sjukdomen och att “jaga på” inte fungerar så har jag ändå försökt. När man går hemma så länge och inte har förmågan att göra nästan någonting så tänker man tillslut att det kanske är för att jag är lat? Jag kanske egentligen orkar mer? Trots att man hundratals gånger har fått så tydliga besked från kroppen att den är slut. Jag kan nog gå en lite längre promenad idag... diska det orkar jag i alla fall... jag kan nog träffa en kompis imorgon, det borde gå osv. Men varenda gång jag halkat tillbaka i dessa tankar så har kroppen straffat mig. Oftast blir jag liggande några timmar men det kan också vara så att jag är extra trött i flera dagar efter.
Jag brukar göra jämförelsen med ett mobilbatteri. När jag var på väg in i väggen så hade laddaren börjat krångla så jag blev aldrig riktigt fulladdad. Den fungerade ändå men inte riktigt lika bra. När batteriet väl tog slut så gick det inte få liv i det på många veckor och sen när det äntligen började ta lite laddning så kom det bara upp till 10%. Användes alla 10% en dag så tog det återigen lång tid innan det ens kom upp till den nivån. Försök att tänka dig in i en situation där du ska klara en vardag med endast 10% energi? Har du svårt att tänka dig in den situationen så tänk istället att din mobil bara har 10% batteri kvar och du har inte möjlighet att ladda den för än på natten, då skulle du behöva tänka igenom varje aktivitet på din telefon och hela tiden tänka på vad som är viktigt och vad som är nödvändigt just nu?
Det tänket får jag ha hela tiden. Och bara att försöka anpassa sig och spara på energin och hela tiden prioritera tar också på krafterna. Som ni hör så är detta ingen lätt ekvation. Tidigare så var jag van att jag en dålig dag ändå hade 60-70% energi och en bra dag var jag fulltankad med 100%. Men nu ligger jag och skvalpar mellan 10-20%. Bara av att gå 20 minuters promenad med barnvagnen, utan att träffa någon bekant samt att sonen sover hela turen, så är jag ändå trött när jag kommer tillbaka. Ska jag dessutom byta blöja, mata honom och sen försöka aktivera honom så tar energin snabbt slut. Ändå vill jag göra detta så att min sambo får lite vila eftersom hon får ta honom resten av dygnets timmar när jag inte orkar.
När man kan räkna årets bra dagar på en hand och det är i början av september så inser man att det är en tung period man gått igenom och att det fortfarande är mycket slit kvar innan man kommer ut på andra sidan... 
/Kristian
___________________________________________________________________________
Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar