fredag 9 september 2016

Varning på stan #människanbakom


Jag är så tacksam att ni vill dela med er av era berättelser - att #människanbakom kliver ut i ljuset! Med tanke på vad DN.s artikel avslöjade igår känns det mer än angeläget. Här kommer ytterligare en berättelse:

Jag hade aldrig kunnat förutse att jag skulle hamna här. Och om det nu fanns någon som såg varningstecken, så fick jag aldrig veta det. Det blev en chock som heter duga. En djupdykning rakt ner i helvetets avgrund.
 Det är när något väller fram, upp över benen, rumpan, upp, in och runt i magen, in på en plats bakom hjärtat. Det sköljer över en. Om och om och om igen. Ett obehag som är så intensivt och molande på samma gång att du inser, ja, du vet instinktivt, att om du inte får stopp på det så kommer det att sluta illa. Du vet bara inte hur du ska få det att sluta.

   Det är när svetten pärlar sig, kryper ut ur kroppens alla porer, när hjärtat bankar, när händerna är fuktiga, du luktar illa och det smakar illa i munnen. När du kommer på dig själv med att hålla andan.

   Det är när du bara inte klarar av att äta för illamåendet som böljar, men du vet att du måste. –Kanske jag kan få i mig en banan eller en bulle? En liten bit i tag. Drick lite vatten. Ta en liten tugga till. Tugga. Svälj.

   Det är när du slutar dricka kaffe, för att du känner på dig att om du skulle ta en enda klunk så skulle du troligtvis sprängas inifrån.

   Det är när du är rädd. Rädd för andra. Rädd för dig själv. Rädd för att gå ut. Rädd för att stanna inne. Rädd för att läsa nyheter. Rädd för dina tankar. Rädd för vad andra ska tänka om dig. Rädd för dina tankar. Så rädd för dina tankar. -Vad var det? Varför tänker jag så här? Jag håller på att förlora fotfästet. Jag tappar det nu. Jag kommer att bli galen. Låt mig vara. Katastrof. Låt mig slippa tänka. Ni plågar mig, tankar. Sluta. Jag vill inte. Vad fan är det för fel?

   Det är en rädsla som kryper längs med ryggraden, som tar över dig- och det går fort. Den plågar; biter, nyper, rivs och klöser. Å, som den plågar. Kaos. En isande kyla, kallsvettig, dyblöt. Det hettar. I kinderna. I huvudet. På rumpan.

   Det är när magen sprutar som en fontän, när du inte har kraft att gå upp och kissa, inte har styrkan att sitta eller ligga ner någon längre stund. Du måste upp, runt, gå, sitta, stå, sitta, ligga, upp igen. –Nä, det går inte, jag kan inte, jag klarar inte det här. Hur ska det gå? Hur ska det GÅ?

   Det är när sömnen lyser med sin frånvaro, trots att du är trött, så trött, samtidigt som både kropp och hjärna går på högvarv. Centrifugerar. Går inte att trycka off. Det är när det känns som att du ligger ovanpå dig själv, utanför dig själv, spänd som en fiolsträng. Kan inte koppla av. Hjärtat rusar. Hjärnan rusar. Jag vill bara sova. -Snälla, låt mig bara få sova.

   Det är när du inte längre har något filter mot omvärlden. När allting går rakt in. Djupt, hårt och det tar över din hjärna. Din kropp. Det är när du inte kan finna lösningar, inte kan hitta någon utväg och du undrar hur länge det kommer att dröja innan du tappar gnistan helt.  Innan du går upp i atomer.
 

Det är ångest.

/Linda Palla
___________________________________________________________________________
Dela gärna din berättelse om #människanbakom för att öka kunskap och minska fördomar och funkisförtryck. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: Nu tar vi plats!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om varför jag inte använder begreppet kroniskt trötthetssyndrom

Det var varit mycket i media om ME/CFS den senaste tiden, vilket är glädjande. För ju mer uppmärksamhet sjukdomen ges och ju mer relevant f...