tisdag 11 oktober 2016

Att vara älskad och behövd

Igår var det måndag.

Måndagar är oftast jobbiga, med aktivitetsbakfylla från helgen och en massa jobbiga tankar som kommer med det.

Jobbiga tankar, men inte nödvändigtvis dåliga tankar för det. Obalansen mellan min kompetens och kapacitet skapar gnissel i maskineriet och producerar frustration. Det är i mina försök att förlika mig med situationen - och förstå hur det hänger i hop med frustrationen - jag behöver tänka de jobbiga tankarna.

Grubbla. 

Igår funderade jag över hur jag kan komma över detta med att jag känner mej som en börda, när det ju rent faktiskt är så att jag behöver en massa hjälp och inte kan ge tillbaka på det sätt jag skulle vilja.

Tidigare, som frisk hade jag grubblat högt med min man och mina vänner. Nu finns sällan kapaciteten för att orka med djupare samtal. Men att skriva fungerar, så jag tänkta högt med fina människor på Twitter. Jag delar med mig av några delar av dialogen - vill du läsa den i sin helhet finns den här. 
Jag:- Tycker det är svårt att tänka så när det handlar om att vara beroende om hjälp av nära familj och inte kunna finnas till för dom i samma utsträckning. Den obalansen är svår. Att va beroende av partnern tex.
Linnea:- Ja. Jag tänker mest att det är ok att ta emot sånt som görs av kärlek och omtanke, att det är en gåva, inte nåt man ska betala tillbaka. Och att det är svårt när det blir för mkt för den andre, och man inte alltid har nåt annat val.
Jag:- Ja, det är ju egentligen det som är det svåra att acceptera - att jag inte längre kan "betala tillbaka". Och att vårt samhälles tänk väldigt mycket bygger på tänket att vi ska "bjuda igen".
Linnea:-Ja. Jag försöker tänka att kärlek inte funkar så, som handel. Att det kan vara skönt att få hjälpa någon man tycker om.
 

Jag insåg att jag alltid funnits till hands för andra i min närhet. För människor jag älskar. Utan att det känts som att dessa människor varit en börda. Hur kan det då komma sej att jag själv har så svårt att ta emot den hjälpen jag får utan att känna mig som en börda?

Niklas:- Kanske vi ska göra oss av med begreppet börda? Vi finns å behöver, vi ger när vi kan och har rätt att stödjas när vi måste. I ett samhälle där vi accepterar att livet är ömtåligt är ingen en börda, inte när vi tar hand om varandra. Kanske ett dåligt tips, men hur jag försöker leva med min egen sårbarhet och jobbighet som jag känner att jag lägger på andra.
Jag:- Inget dåligt tips. Men svårt, att acceptera livets ömtålighet.
Niklas:- Ja, skitsvårt. Vi människor lär behöva varandra för att klara det. Behöva varandra å förändra samhället av bara farten.
Jag:- Ja, vi behöver varandra. Insåg nu att jag längtar efter att känna mej behövd och kunna uppfylla det. Inte bara vara behövande.
Niklas:- Ja! Jag tror att det oxå handlar om politik. Ett samhälle där alla är behövda, där inte bara vissa sätt att hjälpa räknas.

Efter gårdagens tankeverksamhet och samtal insåg jag två viktiga saker:

Insikt 1: Jag känner mig älskad

Det blev väldigt tydligt för mig i ljuset av bland annat konversationerna här ovan, att jag känner mej älskad. I relationen med min man som är den som hjälper mig mest och i relation till mitt barn där jag känner mig som mest otillräcklig. De älskar mig oavsett prestation och jag känner det. Och jag kan separera det från känslan av att jag är en börda, och frustrationen över att inte kunna ge igen. Det är helt olika saker.

För mig var detta en fantastiskt skön insikt. Det är ju så jag vill att det ska vara. Att jag är älskad för den jag är, inte för det jag kan prestera. Insikten om detta hjälper mig att kunna förklara och prata om vad det är jag saknar.

Insikt 2. Jag känner mej älskad men jag känner inte alltid att jag behövs

Eller rättare sagt jag känner inte att det lilla jag har kapacitet att prestera är tillräckligt. Jag känner att det inte räcker till. Att det inte värderas. När det blir så känner jag mig inte heller delaktig, och det är väldigt viktigt för mig.

Detta är så mycket större än att bara handla om min relation till mina närmaste, min familj. Det handlar om hela situationen, om mig själv i relation till min omvärld. I relation till ett samhälle där du inte värderas särskilt högt utan dina prestationer och din arbetsförmåga.

Det är inte så att jag inte känner att jag behövs i min familj, för jag vet att jag behövs och känner mig väldigt otillräcklig när jag inte har kapacitet nog att möta behovet som finns. Och det är nog i detta som jag känner mig som en börda - i otillräckligheten. Inte för att någon annan säger eller visar att jag är det, utan för att jag själv har så svårt att förlika mig med obalansen. Att jag inte längre har kapacitet att vara delaktig på det sättet jag var förut.


Så för att sammanfatta:

Jag behöver inte känna mej behövd för att jag ska känna att jag är älskad. För jag känner mig älskad ändå. Utan mina prestationer. Utan att kunna ge igen. Och jag kan ge kärlek och älska samtidigt som jag känner mig otillräcklig.

För att kunna se det behöver jag förstå att det handlar om olika behov - att känna sig älskad och att känna sig behövd - och att de sitter inte ihop.

Jag är väldigt tacksam över att jag har människor runt mig som älskar mig oavsett hur jag mår, och oavsett hur begränsad jag är. Som i sin kärlek kan se förbi mina svagheter. Men det blev väldigt tydligt för mig i mitt gårdagsgrubbel att det faktiskt inte räcker. Jag behöver också få känna att jag är behövd. Att det lilla jag kan bidra med behövs. För att jag har ett behov av att få känna mig delaktig.

Jag behöver både få känna mig älskad OCH behövd.


2 kommentarer:

  1. Jag kanske har fel men jag ser det som självklart att du är behövd. <3 Jag tänker på föräldraskapet som ett ansvar för att barnen ska ha det de behöver. Inte att man nödvändigtvis själv ska göra alla de sakerna. Jag tror att det är viktigt för barnen att du finns och att du ger dem kärlek oavsett vad du kan "göra" praktiskt.
    /Kristina

    SvaraRadera