söndag 9 oktober 2016

(Bara) en orolig mamma

Jag tycker att det är svårt att vara mamma.

Inte så mycket i relation till barnet, det faller sig för det mesta ganska naturligt. Och även om det är frustrerande att vara en begränsad och sjuk mamma så tror jag faktiskt inte själva föräldraskapet är svårare för mig än det är för någon annan. Jag saknar kapacitet - och det är svårt - men jag saknar inte föräldrakompetens.

Nej, det svåra med att vara mamma är hur andra betraktar mig som mamma. Och hur deras bild av vad en mamma är förminskar mig till något som inte är jag.

För av någon anledning är det en allmänt accepterad uppfattning - i släkten, vården och skolan, ja faktiskt i hela samhället - att mammor är överdrivet oroliga. Som att det ingår i rollen av att vara mamma. Och eftersom mammors oro är överdriven behöver den inte tas på allvar.

Om ditt barn är sjukt eller i behov av särskilt stöd - så vips - förminskas du till att vara "EN OROLIG MAMMA". När du är en sådan betraktas du som att oron är det enda som får plats oavsett vilken kompetens du bär med dig från tidigare. Alla dina frågor och funderingar klassas som oro - onödig och överdriven. Utan grund. Det bästa sättet att bemöta en orolig mamma verkar vara att inte ta oron på allvar. Den gör du bäst i att vifta undan eller förminska. Och det går utmärkt att göra det utan att först kontrollera om det finns någon grund i det mamman säger.

En mamma som själv är sjuk eller har funktionsnedsättningar förminskas ännu mer. Då förvandlas du i andras ögon till en "SJUK OROLIG MAMMA". En sjuk orolig mamma är ÄNNU värre än en vanlig orolig mamma - för en sådan är bara orolig för sitt barn på grund av sin egen sjukdom. Och det är något som ännu mindre behöver tas på allvar.

För en sjuk orolig mamma kan varken vara rationell eller förnuftig. Hon är inte förankrad i verkligheten och hennes tidigare kunskaper är per automatik utraderade. En sjuk, orolig mamma bör du ignorera och nonchalera - för BARNETS bästa. För en sjuk orolig mamma är överdrivet orolig och alltid överbeskyddande. Hon kan inte separera sina känslor över sin egen situation och sina känslor för barnets situation. Och hon är så orolig för sin egen hälsa att hon oroar sig i onödan för precis allt.

Nu är detta tillspetsat och ironiserat, men jag har mött det så många gånger, och har hört så många andra uppleva detsamma som jag. Och det gör mig så enormt ARG!

Det hela är så otroligt ologiskt, för vem känner inte barnet bäst, om inte hens föräldrar? Varför är min kunskap om hur mitt barn fungerar ingen viktig kunskap att ta till vara? Varför viftas den per automatik bort som onödig oro? Borde inte jag som förälder sitta på värdefull kunskap om mitt barn, sådan som varken skola eller vård kan tillskansa sig på annat sätt än genom mig (och naturligtvis mitt barn)?

Under de första åren mitt barn var sjuk var jag "bara" en orolig mamma, vilket i sig var en enormt frustrerande upplevelse. Men sedan jag blev sjuk har det bara blivit än mer frustrerande. För vården - varken min egen vård eller mitt barns - klarar av att se oss individer. Vi verkar alltid sitta ihop. Och hur jag än gör blir jag aldrig tagen på allvar.

Min egen vård refererar gång på gång till att oron för mitt sjuka barn försämrar min egen hälsa - medan mitt barns vård refererar till att min egen ohälsa ökar oron för mitt barn. Självklart påverkar våra situationer varandra, men alla verkar tro att jag är ett viljelöst mähä som är en slav under mina känslor. Helt utom kontroll.

Jag skulle nog snarare säga så här: mitt barns besvär skapar en situation som kräver en högre kapacitet än vad jag har, vilket naturligtvis gör att mitt mående påverkas negativt. Men det handlar inte om att jag är överdrivet orolig utan om min begränsade energi. Det är olika saker, som måste bemötas och hanteras på olika sätt. Dessutom har vi under åren fått bråka om stöd från både vård eller skola - och i slutänden har det oftast visat sig att vi haft rätt - vilket kräver ännu mer kapacitet och en massa onödigt energispill, och avsaknaden av rätt stöd har gjort att barnet mått sämre än nödvändigt.

Men den gemensamma nämnaren i mötet med dessa instanser är ändå: Du är mamma, du är sjuk och därför kan du inte tänka rationellt. Om du slutar oroa dig blir allt bra. För allt har sin grund i din oro.

Så sluta vara så orolig!

______________________________________________________________
Jag har tidigare skrivit flera inlägg på samma tema:

Läste en artikel som  gjorde mej både upprörd och hoppfull. Den handlade om tre studier som hade gjorts för att se om det var skillnader i bemötandet av män och kvinnor då de ringde sjukvårdsupplysningen. Resultatet var entydigt och statistiskt signifikant.

Undersökningen jag beskrev i inlägget Vård på lika villkor? blev högst aktuell för mig för en stund sen då jag ringde jag Barnmottagningens rådgivning.

Jag lägger märke till att den interna negativa jargong som jag hört och blivit bemött med nu används helt öppet i den offentliga debatten. Den lever och gror sida vid sida med den levande, sunda delen av skolan. Jargongen innefattar lata, ouppfostrade ungar som ska veta hut och jobbiga föräldrar från helvetet som lägger sig i sånt som de inte har med att göra.


Du som möter föräldrar i ditt arbete - föräldrar som är oroliga för sina barn. Litar du på deras oro, eller tror du per automatik att oron är överdriven eller  onödig? Försöker du lugna eller släta över innan du tagit reda på om oron är en adekvat reaktion? 

2 kommentarer:

  1. Kan verkligen förstå din upplevelse här. Oavsett hur frisk jag själv varit så har jag blivit avfärdad som överdrivet orolig flera gånger. Något som gått ut över mina barns välmående de få gånger vi haft något som oroat oss. Jag trodde att det hade med att jag var en ung mamma (dessutom liten till växten)...men det verkar vara rätt generellt.

    När jag väntade första barnet och mötte min barnmorska för första gången var hennes ord: "välkommen till ett livslångt oroande" och så var det inte mer med det. Därifrån verkar de flesta jag har mött arbeta. Att du som förälder är orolig per automatik och att det antagligen bara är att ge barnet smärtstillande och vänta ut det. Åtminstone har det varit så inom sjukvård, både på vårdcentral och skolvård. När det gäller pedagoger finns ett annat fokus på barnens välmående vilket gör att oro ofta tas på större allvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är ett ämne som gör mej väldigt ARG!
      :-(

      Radera