onsdag 12 oktober 2016

Min kropp, mitt fängelse...

Går det att känna klaustrofobi i sin egen kropp? Idéerna, lusten och längtan har panik där inne. Instängda inuti mig i det slutna rummet.

Jag är här, och jag lever. Fortfarande lika levande som förut. Men så begränsad att min kropp känns som att fängelse. Fastlåst, begränsad. Utrymmet är trångt och jag kämpar med acceptansen. Men det går inte. Hur ska jag nånsin komma till ro med att livet ska vara en sån kamp?

Hur ska jag kunna acceptera att kroppen vägrar samarbeta? Sluta hoppas på att idéerna, lusten och längtan ska få komma till sin rätt igen?

Längtar efter att få känna riktig vila. Att det blev mindre tungrott. Nu känns till och med de mest vilsamma sakerna som en ansträngning. Den tryckavlastande madrassen känns som betong. Till och med hårrötterna värker. Och rösterna hos de jag älskar får min hjärna att koka.

Jag har så svårt att acceptera att jag är fast i min kropp. Som fängslad. Och att jag faktiskt längtar bort från det som också är jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar