torsdag 27 oktober 2016

Sanningssägare eller rättshaverist?

I min senaste facktidning finns en artikel på ett helt uppslag som handlar om hur du identifierar och kommer till rätta med personer med rättshaveristiskt beteende. Den heter "Ibland måste syret strypas" och bygger på en bok av psykoterapeut Jakob Carlander.

Jag blev väldigt illa berörd av den här artikeln, och inser att jag genom att skriva det här inlägget säkert kommer att kvala in under epitetet rättshaverist hos vissa. Men jag skriver ändå, för det jag har att säga är viktigt.

I ingressen till artikeln kan vi läsa:
"Alla har nog mött dem, patienter och anhöriga som ifrågasätter behandlingar och val av hjälpmedel, och som vägrar föra en dialog om saken. I stället begär de att få prata med chefen, hotar att anmäla dig eller börjar mejlbomba."
Psykoterapeuten menar att det är viktigt att kunna se att det finns en skala med människor med befogad kritik i ena änden och i andra änden de som ägnar hela sitt liv åt att vara på kollisionskurs med samhället - i mitten finns människor med sk. rättshaveristiskt beteende. Trots att psykoterapeuten är väldigt noga med att poängtera att: "Det är lätt att använda "rättshaverism" för att avfärda människor med rättmätig kritik. Vi får inte problematisera besvärlighet. Besvärligheten utvecklar vården." andas hela artikeln en människosyn som jag inte kan stå för.

En person med rättshaveristiskt beteende skall enligt artikeln valideras med samtidigt hållas i korta tyglar. Du ska inte gå i direkt konflikt utan använda dig av lågaffektivt bemötande. Du ska inte ge personen anledning att få vatten på sin kvarn genom att du inte håller löften eller gör misstag. Samtidigt som det står att du inte ska ignorera, undvika eller begränsa en sådan här person så uppmanar psykoterapeuten till att:
"Det normala i ett samtal är att ge utrymme för och syre till den andres tankar, men i sådana här situationer bör vi strypa syret."

Visst har jag träffat de där besvärliga patienterna jag också, och deras anhöriga. Eller förresten, nej - jag vill inte kalla dem besvärliga - utan ofta handlar det mer om att det är en utmaning att få deras förtroende, eller att nå fram. För det jag mött har snarare handlat om en normal reaktion på att befinna sig en väldigt svår situation. Det har handlat om människor i kris eller människor som har väldigt dåliga erfarenheter av tidigare vårdkontakter - och som kämpar för att få kontroll på situationen. Att betrakta dem som rättshaverister, eller kalla deras beteende rättshaveristiskt skulle varken gagna dem eller mig - och definitivt inte vår relation.

Det vore intressant att veta hur många som egentligen har goda grunder för sina klagomål, hur många som har det psykoterapeuten kallar rättshaveristiskt beteende och hur många som är renodlade rättshaverister.

I min blogg har jag under den senaste tiden i ett antal inlägg berört sekundär systemrelaterad stress, det vill säga hur systemet som är till som stöd och för sjuka och funktionsnedsatta människor i själva verket många gånger gör dem sjukare. Hur det till och med driver människor in i PTSD och suicid. I en undersökning som jag gjorde via kontakter i sociala medier svarade 92% att de upplevt stress i mötet med systemet och hela 56% att de hade försämrats i sitt mående på grund av detta. Samtidigt ignoreras dessa faktorer i den offentliga debatten om sjukförsäkringen och sjukskrivningsstatistiken och systemet verkar inte ha intresse av att höra vad mottagarna har att säga om det. Jag och många med mig saknar vägar att göra våra röster hörda om det vi är med om då de (väldigt få) utvärderingar som görs oftast handlar om specifik behandling eller är enkäter om symtom, snarare än systemet som helhet. 

I ett antal inlägg har jag också skrivit om skam som uppkommer i mötet med otillgänglighet och dåligt bemötande - som konsekvens av att min värdighet kränks. Jag har också skrivit om hur bemötandet jag får av vårdpersonalen idag bär med sig ekot av en 300-årig historia. Och hur systemet konsekvent väljer att ha arbetsförmåga som enda slutdestination. Jag har skrivit om hur jag upplever att min röst inte längre hörs för att jag nu har rollen som patient och undrat om jag måste bli frisk för att mina ord ska ha något värde igen. Ni har kunnat läsa om hur människor med mycket begränsad kapacitet fortfarande kan vara mycket kompetenta - men att vi ofta behandlas som om vi helt saknar kompetens.

Jag skulle vilja påstå att de är en försvinnande liten del av de som "klagar och är besvärliga" som inte har anledning att vara det. Antingen för att de faktiskt har fog för sin klagan alternativt befinner sig i ett sådant pressat läge att det läcker ut i att de själva sätter press på människor i sin närhet. Utifrån mina egna erfarenheter - både som yrkesverksam arbetsterapeut, som långvarigt sjuk patient och utifrån det ni delgett mig och det jag tagit del om i artiklar och blogginlägg under min sjukskrivna tid - skulle jag vilja påstå att problemet inte handlar om att det finns ett överflöd av människor med ett rättshaveristiskt beteende.

Nej, problemet är att systemet inte är anpassat för de som behöver det - att det inte möter de faktiska behov som finns. Det skapar skam, skuld, ilska, sorg och en enorm stress som tillsammans med orsaken till behovet av stöd faktiskt kan öka ohälsan hos personen. Detta menar jag är ett långt mycket större problem än sanna rättshaverister.

Problemet med att fokusera på att minska rättshaveristiskt beteende är att det sätter ett felaktigt fokus på den vi vill hjälpa. Det skapar misstänksamhet och ett avvaktande beteende hos den som ska hjälpa. Precis som bilden av patienter som manipulerande lögnare - som media ofta sprider - gör.

Viktigare är att fundera över; Vem bestämmer egentligen om det finns fog för klagomål och invändningar? Vem bedömer om kritiken är rättmätig?

I vården och i stödsystemen råder en maktobalans. Det betyder att den som behöver stöd av systemet men har synpunkter på hur stödet genomförs alltid befinner sig i underläge. För mottagaren är alltid den som bedömer om kritiken är rimlig eller inte. Sällan finns det någon annan objektiv part som inte är i underläge jämfört med den eller det som är anledningen till synpunkten eller klagomålet.

Jag har pratat om det förut i mitt inlägg "Rebell eller innovatör?" - alltså att den jag möter är den som fäller avgörandet:
"Men vad är det egentligen som avgör om jag kommer bli sedd som aktivist, rebell, opinionsbildare eller innovatör? Så länge min subjektivitet ses som något negativt och jag försöker tvinga mig ur min ensidiga mottagarroll kommer jag tilldelas epitetet aktivist eller rebell. Något som kan försämra mina förutsättningar i vården, om den jag möter förväntar sig att jag ska vara en undergiven mottagare. Först om jag bemöts som en jämlike kan också min subjektivitet ses som något värdefullt. Något som kan tillföra något för fler än mig. Då kan jag på grund av mina erfarenheter ses som en person som kan bidra till förändring. Det är alltså den jag möter som fäller avgörandet om jag är en aktivist eller opinionsbildare - rebell eller innovatör."  
Så, vad händer då om sanningen ligger i betraktarens öga, men betraktaren inte ser, eller till och med vägrar att vända huvudet åt mitt håll?

Om du finner dig i ett trängt läge men inte blir hörd eller sedd, vad gör du då? Om du blir instängd i ett låst rum, eller uppspolad på en öde ö? Det mest naturliga är att försöka hitta en väg ut - att skrika och väsnas för att få någons uppmärksamhet. I alla fall till en början. Blir du utan hjälp eller ignorerad av de som går förbi kanske du en dag till slut tappar hoppet. Samma sak upplever jag händer med mig själv och med andra i mötet med ett system som vägrar ta in det jag säger.

Vad kommer att hända om du utgår från att människan som sitter framför dig är en rättshaverist och att du måste strypa syret - men att det i själva verket är en människa med befogad kritik? Det kommer påverka ditt bemötande, hur mycket du faktiskt lyssnar och är beredd att ta till dig av vad människan kommer att säga till dig.

Är det i själva verket du som skapar människor med rättshaveristiskt beteende, för att du blundar och inte vill eller orkar se? Eller för att det inte finns rutiner och en självklar plats för det i systemet?


Jag gjorde en undersökning på Twitter och bloggen igen, för att få en bild av hur de som verkligen är beroende av stödsystemen i samhället upplever att deras kritik tas emot.

Syntolkning: En skärmdump från undersökningen på Twitter, resultatet presenteras i texten här nedanför.

Av de 60 personer som svarade var det endast 5%(!) som upplevde att deras synpunkter, invändningar eller klagomål gällande vård och stödsystem efterfrågas och värderas. Nästan hälften upplevde att det är olika hur det tas emot beroende på vem de träffar. 28% upplever att de ignoreras om de försöker ta upp synpunkter, invändningar och klagomål och 20% som uppger att det aldrig efterfrågas.

Oavsett validiteten eller den ringa storleken på undersökningen - så talar resultatet ändå sitt tydliga språk. Att majoriteten av de tillfrågade upplever att om deras synpunkter värderas eller inte beror på vem de träffar tyder på att det inte finns någon enhetlig strategi eller rutiner från stödsystemens sida att efterfråga brukarnas åsikter och erfarenheter.

Att inte veta om dina erfarenheter faktiskt kommer att värderas och att det finns en risk att bli avvisad om du tar upp dem, är ingen bra förutsättning för ett bra samtal. Om du blir negativt bemött eller ignorerad minskar också sannolikheten att du kommer att fortsätta ta upp dina synpunkter, invändningar eller klagomål - även om det handlar om helt befogad kritik. Om det fanns tydliga riktlinjer och rutiner hur brukarnas erfarenheter ska tas tillvara skulle det öka tryggheten för både de som arbetar i systemet och de som är beroende av det. 

Nu återgår vi till artikeln om rättshaveristiskt beteende och ser på den i ljuset av det jag tidigare skrivit och undersökt:

När du arbetar i vården möter du ofta människor i kris. Det spelar ingen roll vilket yrke du har - det gäller alla, allt från färdtjänstchaufförer, receptionister till läkare och arbetsterapeuter. Det gäller egentligen i alla yrken där du möter människor, men i allra högsta grad i samhällets skyddssystem.

På arbetsterapeututbildningen är det ingen självklarhet att du lär dig att bemöta människor som befinner sig i kris. Det har i alla fall inte varit det hittills. Det är inte heller självklart att du som behandlare får arbeta med att hantera dina egna fördomar och rädslor, vilket är nödvändigt om du inte ska riskera att detta påverkar dig i mötet med dina patienter. Mitt skräckexempel är en fd kollega som aldrig träffade patienterna med dörren stängd, eftersom hon ville undvika att patienten tog upp för känsliga samtalsämnen.

Jag anser att alla som arbetar med människor som befinner sig i svåra situationer också behöver ha kunskap i kristeori och vara beredda att faktiskt ta hand om patientens kris. För detta behövs ingen särskild yrkeskategori. Om det däremot handlar om en person som fastnat i något av krisens stadier eller som har djupare psykologiska problem så behövs människor som är experter på just detta.

Men, förutom att du möter många människor i kris, möter du de vars vardag i hög grad är påverkade av sjukdom och funktionsnedsättningar. Tyvärr verkar det som att systemen som ska hjälpa människor i svåra situationer i sig själv i hög grad skapar en sekundär stress, som i många fall leder till en försämring av måendet. I min undersökning handlade det om hela 65% sjukskrivna som uppger att de försämrats på grund av systemfel. 

Det mest sannolika är att människorna som upplever att den sekundära stressen påverkar deras mående negativt försöker förändra sin situation. Rimligtvis handlar det i första hand om att lyfta dessa stressfaktorer och systemfel med de människor man möter i systemet. De som ska hjälpa.

Men om systemet inte har några rutiner för att ta hand om kritik och förändringsförslag - så väl positiva som negativa - utan låter detta vara upp till varje enskild individ som arbetar där, kommer brukarna löpa stor risk att faktiskt ignoreras och kritiken avfärdas som att den saknar relevans. Oavsett om kritiken är relevant eller ej. 

Så, risken är stor att det är systemet i sig själv som skapar det rättshaveristiska beteendet, och att beteendet faktiskt inte är rättshaveristiskt - utan i de flesta fall är ett helt befogat rop på hjälp!

I stället för artiklar om rättshaveristiskt beteende så önskar jag artiklar om krishantering, bemötande, hur jag ska hantera mina egna fördomar i mötet med mina klienter och hur vi kan utforma verksamheten utifrån den målgrupp vi har och de individer vi möter - för att minska risken för systemrelaterad stress och försämrat mående.

Och jag önskar att alla delar i systemet faktiskt tog fram rutiner för att ta emot och ta hand om synpunkter, invändningar och klagomål - så att alla som är beroende av systemet kan känna sig trygga med att deras röst hörs och faktiskt också efterfrågas och värderas högt!

2 kommentarer:

  1. Tack för att du ger röst till oss - vi som inte riktigt passar in i diagnos mallar eller inte svarar som väntat på standardterapier.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Tack, dina ord betyder väldigt mycket för mig!!

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...