torsdag 13 oktober 2016

Tvivel - eller dagens sanning?

Kämpar med det förhatliga självtvivlet idag. Jag önskar att det kunde ta slut, att jag inte ifrågasatte mej själv så hårt.

Jag hatar rösten i mitt huvud som tjatar om att jag överdriver. Att jag borde kunna. Att om jag bara försöker lite till så går det. Den som också kallar mej lat. Dålig mamma. Och säger att jag inte vill tillräckligt. Den som är ett eko av samhällets alla skällsord.

Jag tänker att jag måste vara så mycket sämre än alla andra på att stå ut med smärtan. Att jag är svag som låter den och tröttheten vinna. Att jag vid det här laget borde kommit på hur jag ska ta mej ur den här skiten. Frågar mej varför just jag är immun mot rehabiliteringen?

Tröttheten är som ett klister som gör det omöjligt för mej att bara låta det rinna av mej. Jag är för trött för att värja mej. Kämpa emot.

Tänk om vården förstått o hjälpt till att övervinna självtvivlet, istället för att vara de som genom sitt byråkratiska krångel spär på det.

De får mej att känna mej obegriplig, överdrivet orolig och enormt krävande på samma gång. Och som samtidigt kräver de orimligheter av mej. Som de inte ens förstår är orimligheter, eftersom vården är upplagd enligt deras egen mall. För någon som inte alls fungerar som jag.

Jag undrar hur de menar att jag ska kunna lära mej leva med det här, när mötet med samhället bara bekräftar mina självtvivel?

Hur ska jag någonsin kunna leva i fred med mej själv när världen jag lever i med all önskvärd tydlighet visar att jag inte duger som jag är?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...