tisdag 22 november 2016

Att vänta

Med anledning av mitt förra inlägg om långsamheten kanske några av er tänker att när jag inte har problem med tiden så borde jag vara expert på att vänta.

Men inget är mera fel. För trots att långsamheten är min vän och tålamod min ledstjärna, så är väntan min värsta fiende. 

Inte för att jag är överdrivet rastlös eller otålig, utan för att väntan oftast slukar den energi som jag behöver till det jag väntar på. Det är som att så fort jag hamnar i väntläge tar det massor av extra energi, även om jag har möjlighet att vänta i viloläge.

Att växla från här och nu till att vara startklar kräver ett inre omslag. Du gör dig redo mentalt även om du fortfarande sitter still. Om väntan dessutom kräver en fysisk förberedelse, med inslag som påklädning, sitta eller att stå, så fullkomligt rinner energin ur mig.

Ett läge som inte innehåller något inslag av väntan är som en bil som står still, utan motorn igång. Det drar ingen bensin. Ett läge där du gör dig redo mentalt men inte är fysiskt aktiv är som att stå stilla med bilen och vänta med motorn igång. Ett väntläge som både kräver mental omställning och samtidigt är krävande fysiskt, är som när en bil kör runt under tiden den väntar.

Väntan är inte vila, varken paus eller återhämtning, utan mycket energikrävande. En bil med motorn igång drar bensin även om den står still.

Den tid jag tvingas vänta stjäl energi från det jag verkligen behöver använda den till. Detta slöseri med energi är enormt frustrerande.

_________________________________________________________________________
En annan text på temat tid finns att läsa här:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ärlig ursäkt…

Alltså, det är dags nu. Jag måste krypa till korset och be er alla om ursäkt. Jag har varit till en sådan belastning på grund av min oerhör...