onsdag 23 november 2016

Den ansiktslösa

Jag har länge sagt att jag blev gammal tidigt, eftersom jag har fått ta del av så många människors livsberättelser. Så många människoöden. Krossade drömmar. Sorg och livsvisdom.

Tack vare mina patienter blev jag både en bättre arbetsterapeut och människa.

Att varje människa jag mötte, skulle få vara just en människa och individ har varit så viktigt för mig. Jag har ständigt utmanat mig själv att inte ta för givet, utan verkligen försöka förstå och ta in vem det är jag möter. Och att låta detta påverka varje del av vårt möte. 

Men nu. När jag är patient själv känner jag mig som den ansiktslösa.

Där den jag möter är den som ska fylla i bilden av mig. Efter eget tycke. Där jag själv har inte har särskilt mycket att säga till om. Tvärt om. Om jag protesterar mot bilden som målas av mig har jag per automatik fel. För jag är subjektiv, och får inte påverka den som målar. Hen ska hålla sig oberörd och måla bilden utan att påverkas av den jag innerst inne är.

Distanserad från det som är jag. 

Helst ska det finnas objektiva mått. Saker som gör att jag kan raderas helt och hållet. Som inte alls påverkas av vem jag är. Som kan ge upplysning utan att jag behöver avslöja något personligt. Vem jag är. Vilka aktiviteter jag behöver utföra. Vilken omgivning jag har. Allt är irrelevant i den rena objektiva sanningen.

Jag är ett tomt blad och bara den jag möter har rätt att ge mig ett ansikte.

Men människan jag möter - den som ska måla min bild - är inte det en människa i sitt sammanhang? Som själv målar sitt eget porträtt? Utan inblandning av någon annan? Du tillåts diktera dina egna villkor, men som patient har jag varken rätt att måla min egen bild eller ge färg åt någon annans.

Varje person jag möter skapar sin egen bild av mig.

De lägger tyngden där de själva har sitt specialområde. Kunskap eller intresse. Och undviker sådant de känner obehag inför, eller kanske inte kan något om. Mina ord är oviktiga. Mitt liv betydelselöst. Endast deras bild av mig är den rätta. I bland känns det som att de hellre mött mig i medvetslöst tillstånd. Utan identitet och historia. Som en tom tavla.

En evig Jane Doe.

Men, i mina ögon liknar den sammanlagda bild de har av mig mest av allt ett splittrat och ofullständigt Picasso-porträtt. För de olika bilder som målats av mig under åren passar inte ihop. Stora delar fattas medan vissa upprepats i all oändlighet. De är förvridna, förkrympta, oproportionerliga och vinklade. Jag är sönderklippt och slarvigt sammanfogad.

Subjektivt färgad av den jag mött.


Syntolkning: En vit kontur utan innehåll i människoform på en blå- och rödfärgad bakgrund.
På den vita figuren står texten Jane Doe.

_____________________________________________________________________________________________
Mikaela Javinger har skrivit en mycket läsvärd text på samma tema "Bedömning av bedömarens psykiska status":
"Vad som inte står under punkten psykisk status är detta: patientens = människans förmåga till formell och emotionell och all annan slags kontakt beror på hur hen bemöts."


2 kommentarer:

  1. Vilken poetisk och vacker, men sorgsen text du målar upp!
    Fast jag blir arg som en varg över de idioter du bevisligen har mött i rehabiliteringen. Du är väl för sjutton mer än dina handikapp??!
    Kram Sofia

    SvaraRadera

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...