söndag 13 november 2016

Sorgens många bottnar

Sorg är en pågående process. Inte något statiskt. Inte heller något som är enkelt att förstå sig på. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Och svänger med måendet i övrigt. Är stark och framträdande - och vissa dagar som idag ganska i skymundan. Men den finns där, närvarande. 

Jag hörde någon som sa att sorg är i sig själv inget hinder för att leva vidare. Inget som behöver skymma sikten framåt. Det går alltså att leva samtidigt som man sörjer. Och det går att sträva efter att ha ett bra liv trots allt.

Det är tydligt för mig att sorgen över det liv som jag inte längre lever - och kan leva - är komplex. Mångbottnad. Flera olika lager som påverkar mig olika. Och är olika smärtsam. Det är inte en sorg som när du förlorat en person som stod dig nära. För det handlar om att jag på ett sätt förlorat mig själv.

Jag har sorgen av att inte klara av att vara allt det där jag ville vara. På det där sättet jag ville vara det. Mamman, frun, nära familj, vännen och kollegan. Inte självklart kunna finnas där för andra. Som jag vill.

Jag har sorgen över allt det där jag inte längre kan göra. På det sättet jag brukade göra det. Att umgås, gå i skogen, upptäcka världen, köra bil, städa när jag får lust, bjuda hem folk, laga mat, jobba i trädgården och skapa. Som jag vill.

Jag har sorgen över alla människor som jag inte längre träffar. På det sättet jag brukade göra det. Människomötena. Och de som jag inte längre har någon kontakt med. Familj, nära vänner, ytliga bekanta, kollegor och patienter. Som jag vill.

Jag har sorgen över "karriären". Allt som jag ville åstadkomma och som jag var på väg in i när jag blev sjuk. En dörr som nu är stängd. Tankarna, idéerna, kontakterna, relationerna, förtroendena, planerna. Som jag fortfarande vill.

Sen har vi sorgen som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Den som handlar om att jag gått från respekterad till icke trovärdig. Över det att bli fråntagen min röst, min kunskap, min erfarenhet. Som människa och som yrkesperson.

Min relation till vården är ju också min relation till min arbetsgivare. De dåliga erfarenheterna av att vara patient, såren det tillfogat, misstron och tvivlet. Det är tungt när det gäller något jag trott på och brunnit för. Mitt arbete. Och det är så smärtsamt att förstå hur många vi är som delar erfarenheterna. 

Jag har inte förlorat mig själv. Men delar av mig, och av det jag kan göra. Min kapacitet och min naiva tro på vården som något gott. Jag är rejält tilltufsad på många områden. Men jag lever. Och vägrar tro att jag inte längre kan göra gott. Att jag inte längre har något att komma med.

För jag vill.

Och jag vill mer än jag sörjer.

2 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Kan ordet "sviken" av arbetsgivaren, vården mm. Vara med i din tanke. Jag själv reagerade på ordet när psykologen sa ordet sviken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Definitivt sviken.

      Kram till dej! <3

      Radera

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...