onsdag 14 december 2016

En svår konst

När barn är riktigt små är varken kan de eller behöver de be om hjälp. I bästa fall finns den bara där. Hos föräldrar och syskon som konstant bevakar behoven och ser till att möta dem.

När barnen blir äldre blir behoven uppfyllda genom en mix av att andra och barnet själv övervakar behoven och ser till att de blir tillgodosedda. Så småningom kan den tidigare nödvändiga och naturliga frågan "Behöver du hjälp?" upplevas förminskande och till och med mötas med vrede. Intimt förknippat med att vilja ses som stor och självständig.

Att bli hjälpberoende som vuxen är inte enkelt. När hela processen att bli självständig är redan avklarad och passerad för länge sedan. När alla räknar med att du klarar dig själv i alla lägen. När du själv kanske sedan länge lever ett liv där du hjälper andra.

Om du blir beroende av andras hjälp kan det framkalla känslor av skam. Av att bli fråntagen sin självständighet. Men det är också tydligt att om du är vuxen och behöver hjälp får du inte vara hjälplös. Då är risken att du inte får någon hjälp alls. Eftersom du är vuxen förväntar sig andra att du är självständig, och om du nödvändigtvis behöver hjälp förväntas du be om det.

Många gånger kanske du till och med måste övertyga andra om att du verkligen behöver hjälpen, eller för den skull är värd den, innan någon kan tänka sig att ta hand om de behov du inte klarar av att ta hand om själv.

Att be om hjälp är svårt. Det är att göra sig själv sårbar. Att erkänna sin litenhet och sitt beroende av andra människor. Att utelämna sig till någon annans välvilja och samtidigt ta risken att bli nekad det man behöver. Bli ratad.

Men det kan också vara svårt att ge hjälp. För det är en konst att hjälpa någon annan utan att den känner sig förminskad. En balansgång mellan att vara lyhörd för behoven och samtidigt låta den andra behålla känslan av kontroll och delaktighet.

Inuti mig slåss en önskan om självständighet med en längtan om att få all den hjälp jag verkligen behöver. Att de behov jag har ska tas omhand utan att jag behöver förklara eller försvara. Att få känna mig omhuldad. Att någon faktiskt vakar över mig. Ser om mig.

Och jag skulle önska att jag inte alltid förväntades be om den. Hjälpen. Att någon annan spontant frågade efter mina behov. Att jag gavs makten att välja om jag vill ta emot eller inte. Att bli erbjuden hjälp i stället för att ständigt behöva vädja om den.

Att ha kontroll över att jag kan släppa kontrollen.




2 kommentarer:

  1. Det här kämpar jag också mycket med. Och försöker förklara för min omgivning men jag vet inte om de förstår eller inte och om de egentligen intresserar sig eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte reflekterat över det alls på samma sätt innan jag blev sjuk, så jag antar att det är väldigt svårt att förstå. Men de flesta människor har svårt att ta emot hjälp idag, om det inte handlar om att man saknar kompetens på ett område. Så där finns ändå en ingång i samtalet tycker jag. Men att vara beroende är svårt.

      Radera