måndag 12 december 2016

Negativ laddning

Inaktivitet är ett fruktansvärt negativt laddat ord. I alla fall för mig. Det framställs ofta som något fult, och beskrivs i negativa ordalag. Precis som ordet passivitet.  

För i vårt samhälle är det så otroligt viktigt att vara aktiv. I alla sammanhang.

Inaktivitet och passivitet framställs också som något du har valt och kan välja bort. Att du kan byta det mot aktivitet, bara du bestämmer dig och vill tillräckligt mycket. Det är också i dessa sammanhang som sjukskrivna människor beskrivs som arbetsovilliga bidragsfuskare. Som inte försöker tillräckligt. Som ömsom ska motiveras eller bestraffas.

Och offentligt skammas.

Min inaktivitet är definitivt inte självvald. Den är en konsekvens av belastningskänsligheten. Och den extremt begränsade kapaciteten. Det har överhuvudtaget ingenting med vilja att göra. För det spelar ingen roll hur mycket jag vill ta mig ur den. Hur bestämd jag än är så är det min kropp som styr hur aktiv jag kan vara. Och om jag ändå försöker slutar det oftast med att överbelastningen det leder till tvingar mig till ännu mer inaktivitet.

Jag styr varken över konsekvenserna av aktiviteten eller de som kommer sekundärt av inaktiviteten.

För mig är min ofrivilliga inaktivitet ändå full av skamkänslor. Trots att jag vet att jag inte kan styra över den. Trots att jag inte valt den. När min sjukgymnast beskriver saker i min kropp som inte fungerar, och förklarar dem som konsekvenser  av inaktivitet vill jag bara skrika. Vill inte höra. För jag vill ju inte ha det så här. Vill inte se min kropp förfalla.

Men jag kan samtidigt inte göra någonting för att förhindra det som sker.

Det här att jag inte kan påverka min kropp genom att vara aktiv är enerverande. Än mer frustrerande är att många inte förstår att jag faktiskt bara har ett enda sätt jag i dagsläget kan påverka min kropp på. Genom den självvalda inaktiviteten.

Att ge min kropp extra tid för återhämtning, vila och omstart.

Hur kan något så viktigt ha blivit så fult? Utan balans mellan aktivitet och vila blir vi sjuka. Och har vi redan blivit sjuka kan det vara livsnödvändigt med en högra dos av den självvalda passiviteten. Likväl som att hylla det aktiva livet tycker jag att vi ska börja hylla den livsnödvändiga inaktiviteten.

Till sist.

Sådant som friska, och faktiskt också många sjuka, upplever som vila eller avkoppling innebär oftast en mycket hög aktivitetsnivå och ansträngning för mig. Vad som är att vara aktiv och inaktiv är alltså olika, både beroende på person och situation. Hur stort ditt aktivitetsomfång är och vilken takt du klarar av.

Och vem du jämför med.
_____________________________________________________________________________
En annan text på samma tema:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om att önska bättring

Jag har insett att jag hellre önskar att människor säger att de finns med mig oavsett hur jag mår än att de önskar mig bättring. Det känns s...