torsdag 15 december 2016

"Påtryckningar" - ett föräldraansvar?

Igår rapporterade tidningen Skolvärlden (1)  om en undersökning som nyligen genomförts av Lärarnas Riksförbund. Rubriken lyder: "7 av 10 lärare utsätts för press av föräldrar":
"En majoritet av lärarna i grund- och gymnasieskolan utsätts för påtryckningar från elevernas föräldrar, framför allt när det gäller betygsättningen, undervisningens upplägg och läxor. Det visar en undersökning av Lärarnas Riksförbund. – Lärarna har i dag inte den auktoritet som de borde ha, säger LR:s ordförande Åsa Fahlén."
LRs ordförande pratar om att föräldrar ska sköta sitt, på hemmaplan - se till att barnet äter, sover, gör läxor, får med sig rätt saker till skolan och att visar barnen att skolan är viktig (1). Men en avgörande aspekt av föräldraskapet är att se till så ens barn mår bra. Det ansvaret gäller 24/7. Om barnet mår dåligt på ett sätt som kan kopplas till skolan ingår det i föräldraansvaret att reagera - och agera. Det kan handla om saker barnet berättar, sådant som påverkar sömn och aptit, eller att föräldern ser svårigheter vid läxläsning som oroar. Utvecklingssamtal sker en gång per termin. Det är ett bra tillfälle att få inblick i själva skolarbetet. Men om ett barn mår dåligt på grund av skolan går det oftast inte vänta så länge att tala med läraren om det.

"8 av 10 lärare i LR:s undersökning uppger att föräldrarna kan påverka elevernas möjligheter att få särskilt stöd. Ju högre utbildningsnivå föräldrarna har, desto mer tycks de kunna påverka. Föräldrar som är välformulerade, som vet vad lagen säger och som kan argumentera för sin sak har lättare att nå fram än andra föräldrar, vilket ökar ojämlikheten. Stöd och hjälp är något som alla barn som behöver det ska få, oavsett vilka föräldrar de har, säger Åsa Fahlén." (1)  

I varje klass finns det barn med funktionsnedsättningar, och alla har olika förutsättningar. Både vad det gäller egna resurser, föräldrarnas och skolans kompetens och möjligheter att ge det stöd barnet behöver. Vi vet genom utredningar från Barnombudsmannen (2), Skolinspektionen (3) och Skolverket(4) att skolsituationen för barn med funktionsnedsättning är svår. Det är ingenting nytt och vägen till rätt stöd är ofta lång (2). Att kompetensen om funktionsnedsättningars påverkan på skolvardagen och vilka anpassningar som behövs för att minska konsekvenserna är för låg är ett välbelagt faktum.

"Statens folkhälsoinstitut har sammanställt flera nationella undersökningar för att göra en uppskattning av hur stor andelen barn med funktionsnedsättning är i Sverige. Även om defnitionerna av funktionsnedsättning skiljer sig åt mellan undersökningarna visar sammanställningen att andelen barn med funktionsnedsättning stiger med åldern, från runt 6 procent av de yngsta barnen till omkring 17 procent av sextonåringarna." (4)
I genomsnitt har alltså 14,5% av eleverna någon form av funktionsnedsättning. Det innebär lågt räknat fyra barn i en klass på 30. Orsaker till funktionsnedsättningar kan vara allt från allergier till rörelsehinder och autism, men oavsett diagnos påverkar dessa oftast skolvardagen. Hur begränsad ett elev blir handlar inte bara om graden av funktionsnedsättning utan också hur tillgänglig skolmiljön är och hur aktiviteterna är utformade (5). Att antalet barn med funktionsnedsättningar ökar med åldern har förmodligen den enkla förklaringen att kraven på barnens prestation ökar med åldern - ju äldre de blir desto självständigare förväntas de vara - och därför framträder även funktionsnedsättningarna tydligare.

Skolinspektionens skolenkät 2015 (6) visar att tre av tio vårdnadshavare till samtliga elever i grundskolan anser att deras barn inte får det stöd de behöver. Att lärarna i LR:s undersökning (1)  menar att 80% av föräldrarna kan påverka möjligheterna att för barnen att få stöd behöver alltså inte betyda att eleverna verkligen får rätt stöd.

I arbetet med att kartlägga, åtgärda och utvärdera behov och resultat av stöd och anpassningar krävs ofrånkomligen kommunikation mellan skola och föräldrar. Min erfarenhet är att lärare själva lämnar ut mailadresser och telefonnummer på grund av att möjligheterna att kommunicera av naturliga skäl är begränsade, särskilt under dagtid. Men samtidigt ges sällan några ramar kring detta för föräldrarna att förhålla sig till. Det är inget nytt att föräldrar kontaktar lärare på kvällar och helger, jag upplevde detta på nära håll som lärarbarn redan för 30 år sedan. Det nya är teknologin som gör det enklare, både för läraren och föräldrar att kommunicera oavsett tid och plats. Denna gränslöshet är något alla arbetsplatser numera behöver ha rutiner för att hantera, skolor inte undantaget. 

Om skolan har bristande rutiner eller resurser för att hantera kommunikation med föräldrarna kommer både lärare och föräldrar att drabbas. Men det är varken enskilda lärare eller föräldrar som är grundorsaken till problemen. Det handlar om brister i systemet. Individer påverkas alltid av systemfel även om de  själva inte är orsaken till det. I stället för att göra detta till en auktoritetsfråga och lösa problemet genom att skuldbelägga föräldrarna önskar jag att fackförbunden och skolarna på djupet skulle analysera vad föräldrarnas försök att påverka egentligen handlar om.

I skolan finns, vad jag vet ännu inte något allmänt vedertaget sätt att rapportera och åtgärda avvikelser. Att systematiskt kartlägga, uppmärksamma och rätta till återkommande problem och fel i systemet är viktigt, och handlar inte om att kontrollera eller anklaga enskilda individer. Utan möjligheter till detta är det mycket svårt - för att inte säga omöjligt - att få en överblick över helheten och hitta rutiner som behövs och fungerar. Systemfel när det gäller elever med funktionsnedsättningar kan exempelvis handla om att personliga värderingar, ekonomi eller brist på kunskap tillåts dominera över de styrmedel skolan har att förhålla sig till. Sådana här saker kan vara svåra att komma åt och åtgärda om det inte behandlas som ett övergripande problem och kan resultera i ett mycket otillgänglig skola.

Föräldrar är inte (alltid) pedagogiska experter - men vi känner våra barn och förstår oftast snabbare än någon annan om de inte mår bra. Alla delar av livet påverkar varandra. För oss vuxna, och även för våra barn. Hur du har det hemma påverkar hur det går i skolan, men också tvärt om. Vi kan inte blunda för hur skolan påverkar våra barn, då vore vi inte fullt ut föräldrar.

Vi vet att många lärare idag har en ohållbar arbetssituation. Att de känner sig stressade, och pressade från många olika håll. Men vi kan inte bortse från att många av våra barn lever under en liknande press i en situation som de ej kan välja bort. En god arbetsmiljö för lärare står inte i ett motsatsförhållande till att elever med funktionsnedsättningar också får det stöd de behöver. Men det saknas resurser för att det ska fungera på ett bra sätt. Tyvärr har jag har väldigt svårt att tro att skolan kommer tilldelas ytterligare resurser på grund av att de anser sig behöver hantera "krävande föräldrar" i en allt större utsträckning.

Därför vore det allra bästa om vi - skolpersonal, elever och föräldrar - med våra olika kompetenser och kunskaper tillsammans  gör gemensam sak och kräver extra resurser av de som styr skolan. Att vi drar åt samma håll, för barnen och elevernas skull, i stället för att motarbeta varandra.

____________________________________________________________________________
Referenser:
2. Respekt (Barnombudsmannen, 2015)
3. Skolans arbete med extra anpassningar (Skolinspektionen, 2016)
4. Tillgängliga lärmiljöer (Skolverket, 2016)
5. Att anpassa är inte att skämma bort (Livetsbilder, 2015)
6. Skolenkäten (Skolinspektionen, 2015)

Några av mina tidigare texter på temat skola:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hopp eller bristande verklighetsförankring?

Har tänkt vidare på texten från igår. På hur det kanske framförallt handlar om erfarenheten av omgivningens brist på verklighetsförankring...