lördag 10 december 2016

Vad diskrepans och avsky har gemensamt

Jag känner sådan avsky för de som väljer att smutskasta sjuka och funktionsnedsatta människor offentligt.

I media och i politiken.

De som hela tiden genom sitt raljerande undergräver förtroendet för oss som faktiskt lever mitt upp i skiten. Vi som bäst borde veta.

Vi som har verkliga erfarenheter - som sitter på inifrånperspektivet - borde framställas som de som verkligen går att lita på.

De som inte har egna erfarenheter av tex hur det är att vara långvarigt sjuk, har ju egentligen inget annat än hörsägen att komma med. Jag förstår inte hur det kan vara så att de som bara har hörsägen att komma med ändå anses vara mer pålitliga.

Det borde vara tvärt om!

Jag förstår inte heller hur det kan vara acceptabelt att förtala andra. Att inte fler än de med inifrånperspektiv reagerar och protesterar!

För problemet är att så länge förtroendet för oss med inifrånperspektiv offentligt undergrävs så är inte heller våra protester valida. När våra protester misstänkliggörs och ogiltigförklaras begränsas våra möjligheter att vara med att förändra vår situation ytterligare.

Det är helt klart en enorm diskrepans mellan föreställningen om de sjukskrivna och vad de sjukskrivna själv berättar att de upplever. Tyvärr gäller inte detta enbart media och politik, utan även vården, genom att den behandlar patienter som att de inte vet sitt eget bästa.

Vi behöver ett samhälle där vi behandlas som jämlikar. Där alla bemöts med respekt oavsett sjukdom eller funktionsnedsättning.

Vi är människor!

2 kommentarer:

  1. Verkligen! Se skickad länk från " familjeliv" till din email om frågan.. Skulle du kunna ha ett förhållande med en som har sjukersättning. Där svaret av "påstådda" akademiker.. :o var de mest negativa svaren i frågan. OBS frågan var inte en formulärfråga utan bara rakt ut skriven. Men svaren var det mest gräsliga och nedslående att läsa.

    Vilken oerhörd inskränkthet och förutfattade meningar det fanns om varför de inte ville vara med en som har sjukersättning.
    "Troendet" om hur lat och passiv man var, och att man bara satt och ältade sjukdom etc, ja det var otroligt dyster läsning. Men tyvärr så ser verkligheten ut så här. Det är många friska som tror så. Eller att de sa att: man kan ju inte göra nåt spontant o man har ju inga pengar, så det blir så ojämlikt. Eller ex på: "jaha så kommer jag där hem från jobbet o man försöker fråga hur " din dag varit" o får en jermiad om alla krämpor, eller att: i dag har huvudvärken varit mindre o bla bla".

    Att vi helt enkelt är ointressanta att föra en diskussion med.
    Nästa svar var: Att vi var självupptagna och intresserar oss inte för hur partnerns dag varit..

    Ytterligare svar var: Om man är så sjuk att man inte ens kan arbeta på samhall några timmar om dagen, så är man så sjuk att det oavkortat påverkar hela livet och livssituationen o att sådana personer var ointressanta att ha ett förhållande med.

    Så det jag störde mig på som 17 var just synen att, kan man inte ens arbeta några timmar varje dag ens på samhall så har man inget att komma med.

    Fnys! Jag i min sjukersättning säger: jag behöver sannerligen INTE Samhall. Det är INTE på något sätt alls fel med samhall! Men jag behöver dem inte. Skulle jag ha normal kapacitet till jobb så har jag fullt normal kompetens till ett vanligt reguljärt arbete, som INTE behöver anpassas lägre kompetensmässigt!

    Men tyvärr så här resonerar många många av de friska! Så det är inte alls unikt på just siten familjeliv. Men frågan råkade skrivas där. :/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej. Jag har sett ditt mail med länken till Familjeliv. Orkade inte ens läsa den, måste välja vilken smörja jag stoppar i mej. Men det är förfärligt.

      Radera

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...