Utifrån min erfarenhet av att leva
med en mycket begränsad energi och återhämtningsförmåga,
sjukförsäkringssystemet och med flera misslyckade perioder av arbetsträning
bakom mig har jag ofta funderat över detta med arbetsförmåga. Naturligtvis i
ljuset av min yrkeserfarenhet som arbetsterapeut. Med dagens debatt kring
sjukförsäkringen och de skenande sjuktalen känns detta ämne högst aktuellt, och
i det här inlägget gör jag ett försök att samla mina egna tankar i ämnet.
När det gäller
sjukförsäkringen är just arbetsförmåga den springande punkten - vad det innebär
och hur den ska bedömas, eftersom sjukpenning bedöms ju utifrån hur mycket
arbetsförmågan är nedsatt. Försäkringskassan använder det som slagord i sin nya kampanj: "Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har
- inte efter hur sjuk du är". De verkar alltså mena att det
inte behöver finnas något samband mellan graden av sjukdom och graden av
nedsatt arbetsförmåga.
Men stämmer det
verkligen?
När du är sjuk eller
skadad kan din kapacitet att arbeta minska - ditt aktivitetsomfång kan krympa
och din aktivitetstakt sänkas. Det är nog egentligen ingen som ifrågasätter.
Utan frågan som egentligen måste besvaras är:
Hur nedsatt kapacitet kan du ha utan att den påverkar
arbetsförmågan negativt?
Utan något att jämföra
med är det svårt, för att inte säga omöjligt, att svara på den frågan. Att bedöma arbetsförmåga kräver att
vi tar hänsyn till fler variabler än den sjukskrivne själv, bland annat hur arbetsmarknaden ser ut och vilka förväntningar arbetsgivaren har.
Egentligen kan vi ju säga att arbetsförmåga till syvende och sist handlar om vad en arbetsgivare är villig att betala
lön för (M. Sturesson, leg. arbetsterapeut och sjukförsäkringsforskare,
Tidskriften Arbetsterapeuten nr 5 2016). I det tankesättet finns inga mänskliga
begränsningar som är för stora, utan det är samhället som sätter upp gränser
för vad som räknas som skäligt att belöna. Det är också faktiskt så att det är arbetsgivaren som
bestämmer vad som kan räkas som arbetsuppgifter, i vilken miljö de förväntas utföras, på
vilket sätt och i vilken takt.
Med detta synsätt kan vi säga att det i högre grad är arbetsgivarnas krav, som styr vad som räknas som
arbetsförmåga, än individens begränsningar. Det betyder också att en individ med nedsatt kapacitet kan ha
olika arbetsförmåga gentemot olika arbetsgivare även om yrkestiteln är
densamma. Frågan om hur nedsatt kapacitet du kan ha utan att den påverkar
arbetsförmågan negativt verkar alltså felformulerad!?
Vi kanske i stället först och främst måste fråga oss
vad arbetsgivarna har för förväntningar på en arbetstagares kapacitet?
För det är ju så att
bara ett fåtal personer har möjligheter att styra sin arbetssituation helt
efter egna behov. Men även då tillkommer oftast andra förväntningar från
samhället som blir till krav på att en viss mängd arbete måste utföras. Exempelvis måste kostnader för boende, mat och räkningar kunna täckas.
Därför måste vi i
bedömningen av arbetsförmågan ta hänsyn till hur arbetsmarknaden är uppbyggd
och vad som räknas som förutsättningar för att kunna arbeta - och förstå att
detta påverkar bedömningen lika mycket som individens begränsningar.
Arbetstagarens kompetens och kapacitet måste sättas i relation till kraven på
det arbete som ska genomföras, annars går det inte att bedöma om personen har
arbetsförmåga. Utan att sättas i relation till förväntningarna på
arbetstagarens prestation kan arbetsförmåga inte bli annat än ett teoretiskt
begrepp. Eller med andra ord - i allra bästa fall en god gissning.
Vi behöver alltså både en arbetstagare,
arbetsuppgifter och en arbetsmiljö för överhuvudtaget kunna bedöma
arbetsförmåga.
Om vi nu tagit reda på
vilka förväntningar som finns på arbetstagaren - genom att se till anställning
och tidigare arbetsuppgifter - går det då att dra några slutsatser om
arbetsförmågan innan arbetstagaren har provat att arbeta med konkreta
arbetsuppgifter? Går det att dra några slutsatser om arbetsförmågan i relation
till arbetsuppgifterna utifrån hur arbetstagaren fungerar i sina basala
vardagsaktiviteter?
Kan vi på något sätt bedöma hur rimligt det är att
fungera i arbete innan personen de facto provat att arbeta?
Detta är en viktig
fråga. För under min sjukskrivning har jag verkligen saknat en samlad
bedömning av hur rimligt är att jag kommer återfå min arbetsförmåga. I stället
heter det ofta "vi testar och ser". För en människa med full kapacitet
är detta sätt att hantera situationer helt normalt. Men för någon med begränsat
aktivitetsomfång och långsam aktivitetstakt kan detta vara förödande kan få
långtgående konsekvenser. För vissa innebära en så hög belastning att det leder
till en permanent försämring. Därför behövs det säkrare sätt att bedöma
rimlighet gällande återgång i arbete än att bara använda sig av "trial and
error"-metoden.
Viss behandling jag
fått har till och med varit villkorad, för att få den var jag tvungen att arbetsträna
samtidigt. Oavsett hur jag mådde, eller klarade av min vardag kunde jag inte
neka eller bromsa detta - alla inblandade förväntade sig att jag skulle delta i behandlingen. Jag erbjöds inga alternativ trots att jag ifrågasatte rimligheten i att jag mångdubblade min aktivitetsnivå när jag inte klarade det mest basala i min vardag. Resultatet blev
katastrof och en permanent försämring.
Många, eller kanske de
flesta, aktörer inom sjukförsäkringen (vård, arbetsgivare och myndigheter)
hoppar helt över att bedöma hur de basala vardagsaktiviteterna fungerar hos den
sjukskrivne. Som om problemen i vardagen är något som kommer lösa sig av sig
själv bara personen går tillbaka till arbetet. Det är som att de ser arbete som
en magisk
nyckel vilken per automatik låser upp olika förmågor. Men någon som är
sjukskriven har sällan enbart begränsningar relaterat till arbete utan
sjukdomen får oftast konkreta konsekvenser i hela vardagen varav arbetet bara är en
liten del. Därför anser jag att en bedömning av hur total-vardagen fungerar
borde ingå i alla sjukskrivnas rehabilitering.
Om vi har specifika eller tänkta arbetskrav (i
arbetsmiljö och arbetsuppgifter) att jämföra personens kompetens och kapacitet
med - samt en bra bild om hur personens vardag fungerar - så skulle det fungera
att bedöma rimligheten utan att en personen måste pröva arbeta. Vi skulle också
kunna avgöra om det är orimligt att pröva direkt arbetsåtergång - eller om
arbetsträning vore ett bättre första steg. Det viktigaste av allt är att vi
skulle ha möjlighet att skilja ut de personer där det vore direkt olämpligt att
ens påbörja arbetsrehabilitering.
Men för att detta sätt
att tänka kring arbetsförmåga ska fungera i praktiken måste
vardagsaktiviteterna få ta en större och mer avgörande plats i de sjukskrivnas
rehabilitering, i intygsskrivandet och i olika bedömningar. De måste ses som
något genuint av värde. Och det skulle inte kunna fungera utan att
arbetsterapeuter finns med som en mer naturlig del i arbetet kring sjukskrivna
personer. För en de är vana att se och analysera enkla basala
vardagsaktiviteter som de komplexa sammanhang de är - för de är specialister på
aktivitetsförmåga - relationen mellan människa, aktivitet och miljö.
Arbetsterapeuten kan
bedöma hur personens aktivitetsomfång ser ut, vilken aktivitetstakt hen klarar
av, hur uthålligheten ser ut, vad som händer vid överbelastning, vad som
framkallar överbelastning, vilka aktiviteter i vardagen som fungerar och vilka
som inte fungerar och varför. Hen kan undersöka om personen anpassat sina
vardagsaktiviteter på något sätt och vad i så fall fått för effekt? Och hen kan
bedöma om samma typ av anpassningar är möjliga att göra i arbetet. På samma
sätt kan hen analysera både aktuella aktiviteter och miljön där de ska utföras.
Hur de faktiskt ser ut och om det finns behov och möjligheter av anpassning.
Jag önskar att
arbetsmarknaden såg annorlunda ut, med en större flexibilitet kring kraven på
kapacitet. Men nu gör den inte det och vi kan inte bedöma arbetsförmåga utifrån
en önskedröm, det är varken realistiskt eller gångbart.
Det vi däremot kan slå fast är att arbetsförmågan måste bedömas ur varje individs perspektiv i samspelet mellan människa, aktivitet och miljö - och gentemot det faktiska arbete som avses. Och, det måste göras av de som har kompetens nog att göra en rimlig bedömning.
Det vi däremot kan slå fast är att arbetsförmågan måste bedömas ur varje individs perspektiv i samspelet mellan människa, aktivitet och miljö - och gentemot det faktiska arbete som avses. Och, det måste göras av de som har kompetens nog att göra en rimlig bedömning.