måndag 2 januari 2017

Bitter och stridslysten!

Jag har haft en period med mycket självtvivel. Där jag känt att jag varit (alltför) kritisk och klagande i det jag skriver. Att jag kanske "skrämmer bort" människor med min "Never Ending Story". Att jag bara ältar och borde skärpa till mig.

Bli positiv.

Men efter att jag sett Petra Mede berätta om sitt liv i Min sanning känner jag - Nä, vet ni vad, ni får stå ut med mig. Nu får det vara slut på självtvivel. Jag kommer fortsätta berätta, för mitt liv ser ut så här. Allt annat skulle vara en lögn. Och jag är precis lika bitter och stridslysten som Petra beskriver att hon är.

Och vi är det båda med all rätt.

För det är inte okej att sjukskrivna människor blir behandlade som samhällets paria. Det är inte okej att sjukvården underhåller stigma och bemöter människor respektlöst. Och det är verkligen inte okej att Försäkringskassan agerar bödel för att sänka sjuktalen.

Nej, det är INTE okej någonstans faktiskt!

Vi är lika mycket människor trots våra sjukdomar, funktionsnedsättningar och även om vi skulle vara sjukskrivna och arbetsoförmögna resten av våra liv. Och det finns liksom ingenting som rättfärdigar att vi ska bemötas annorlunda bara för att vi inte passar in i mallen för hur någon har bestämt att livet bör se ut!

I N G E N T I N G ! ! !

Ibland låter det som att problemen med hur vi sjukskrivna behandlas helt och hållet beror på den förra eller den nuvarande regeringens strategier för att minska sjuktalen. Eller så utmålas Försäkringskassan som som boven i dramat. Andra gånger skyller man på att det är för många som söker vård (den underbemannade vården med andra ord).

Men jag skulle säga att det inte går att peka ut en sak som är värre än den andra. Som kan stå som ensamt skyldig.

För det är summan av allt du möts av den gången du blir sjuk. Alla instanser. Alla delar i kedjan. Hela systemet - från sjuksköterskan i mottagningstelefonen, receptionisten på VC, arbetsgivarens frånvarorspporteringssystem, chefens bemötande, läkare, handläggare, mottagningsmiljön, datasystemen och alla mellanrum där saker missas - har sin del i skulden. Sin del i problemet.

Och bidrar till den systemrelaterade stressen.

Till syvende och sist bottnar allt i en rutten människosyn som säger att någon som inte kan arbeta - som inte kan dra sitt strå till stacken - inte är lika mycket värd som den som kan det. Den princip som styrt vårt samhälle ända sedan 1700-talet. Och så länge systemet fortsätter vara uppbyggt för att sortera och värdera människor utifrån om de går att reparera eller ej så kommer det fortsätta som det är nu. Och alla som arbetar i någon del av systemet oavsett yrke eller värderingar - kommer att påverkas av det.

Även om det inte rimmar med de egna värderingarna.

Vissa saker kommer ofrånkomligen följa med oss från generation till generation ända tills den dagen vi blir medvetna om vad vi påverkas av - vad vi egentligen bär med oss från vår historia. Tills dess vi gör ett val och bestämmer oss för att vi tillsammans tar ställning för att förändra vår framtid!

8 kommentarer:

  1. Tvivla aldrig någonsin på dig själv.
    Du äger rätten till dina egna känslor och tankar som vi alla gör.❤❤❤
    Det du beskriver med den systemrelaterade stressen stämmer även om bemötandet inom t.ex.vården kan variera. Jag har mött människor och olika yrkeskompetenser med olika bemötande både bättre och sämre.
    För mig har det varit allra viktigast att bli bemött på ett empatiskt ch lyssnande sätt.
    Alla människor inom vården har inte de egenskaperna.I synnerhet då du möter människor med en trasig sönderstressad själ och kropp behöver du som vårdpersonal besitta dessa egenskaper.
    Jag beundrar ditt mod och den kraft du visar i dina texter trots din sjukdom och brist på energi.
    Du ger mig nytt mod varje dag då jag läser dina texter.
    Du ger mig mod genom att jag känner att jag är inte ensam.
    Jag är inte ensam i min utsatthet, i min sjukdom då vi är flera som delar samma upplevelse.
    Fortsätt skriva, fortsätt protestera.Du gör skillnad.
    Du är ett ljus i mörkret som lyser.
    Allt gott till dig.❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annica. Dina kommentarer tröstar och styrker. Kram <3

      Radera
  2. En "never ending story" verkar vara enda sättet att dra fram i ljuset hur "välfärdssamhället" faktiskt fungerar idag så jag är glad att du inte ger upp.
    Jag brottas själv med självtvivlet nästan varje dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fortsätter! Vi fortsätter! kram!!

      Radera
  3. Åhh så underbart ärligt!! Precis vad jag behövde läsa just idag. Jag har också haft mycket svartgrubbel på sistone och känt mig övergiven och värdelös och precis som du känt att så här får man ju inte vara, det skrämmer bort allt och alla...men det får man faktiskt!!! Till och med du och jag får må pissigt ibland och ändå ha existensberättigande, så det så. Jag har vinkat adjö till en hel del stöd 2016 och det är intressant att se hur det funkar när man inte har terapi, piller mm som krockkuddar runt sig. Nu är det jag och mina erfarenheter och strategier som ska hitta vägen fram, för precis som du gör jag bokslut och jämför hur saker har funkat genom utmattningshistorien. Storhelger med därtill hörande överbelastning är en säker utlösande illamåendefaktor...
    Men snart är de slut och januarilugnet brer ut sig.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller tummarna för att du klarar dig utan krockkuddar!! <3 Tack för pepp - och visst var hon bra, Petra!! Kram <3

      Radera
  4. Tack för tipset om Petra Mede-programmet! Så mycket igenkänning och råg i ryggen det gav. Sådana som hon har en röst i samhället och använder den också som väl är.
    Kram Sofia

    SvaraRadera