söndag 8 januari 2017

Det friska överordnat i allt!

Jag skrev en kommentar idag på Twitter till en krönika av Karin Bojs, vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter. Här kommer mina tankar i en något utvecklad form.

Karin inleder sin text med:
"Att ”gå in i väggen”. Att vara ”utbränd”. Att lida av ”stress-relaterad utmattning”. Det finns något hjältemodigt med själva uttrycken, som antyder att man har blivit sjuk just av att jobba hårt. Genom att uppoffra sig för andra."

Jag håller med om att stigmat kring psykisk sjukdom måste minska - men utmattningssyndrom har inte något hjältemodigt över sig alls. Under åren jag varit sjukskriven har jag haft kontakt med väldigt många och jag har aldrig hört någon som är sjukskriven för stressrelaterad diagnos bli behandlad som hjälte. Snarare en svag stackare som inte pallade trycket!

Det är inte finare att vara sjuk i utmattningssyndrom än i depression - för övrigt betraktas det som att det vore samma sak - både i vården och bland människor i allmänhet. Jag anser att det är viktigt att skilja begreppen åt, för det styr vilken behandling som behövs. Vilka behov som finns. Det går inte dra alla över en kam. Men det har ingenting med status att göra! 

Sanningen är att de stressjuka faktiskt blir behandlade väldigt illa - se bara på  Försäkringskassans hetsjakt på människor med stressrelaterad ohälsa. Hur i hela friden går den ihop med att diagnoserna skulle ha hjältestatus?

Jag är så trött på att diagnoser och funktionsnedsättningar ställs mot varandra. Som att vissa saker är enklare eller finare.

Tyvärr finns detta fenomen även bland oss som är sjuka och/eller har funktionsnedsättningar. Vi jämför svårigheterna vi själva utsätts för med diagnoser som har mycket lättare att få samhällets acceptans. Och är avundsjuka och arga över de skillnader som finns i bemötande. Jag erkänner att jag själv hamnar där ibland. 

Men att vara sjuk eller ha funktionsnedsättningar i dagens Sverige är varken enkelt eller fint! Inte när det gäller någon diagnos. Som långvarigt sjukskriven behandlas du som skräp. Som obotbar utan arbetsförmåga är du paria. Oavsett diagnos.

Där behöver fokus för diskussionen ligga!

Vi behöver komma bort från att friska människor värderas mer än sjuka och att de utan funktionsnedsättningar värderas högre än de med. För det är ett reellt problem! Att jämföra status mellan olika sjukdomar och funktionsnedsättningar leder inte till något konstruktivt och är inte relevant för verkligheten.

Anledningen till att vissa sjukdomar ges "högre rang" är att dessa i högre grad bemöts med respekt av samhället.

Det finns en orsak till att vi med sjukdomar och funktionsnedsättningar som inte syns så tydligt avundsjukt sneglar på det som tydligt syns utåt. Vi inbillar oss att deras börda är enklare att bära, för att det synliga inte kan ifrågasättas. Men de med synliga sjukdomar och funktionsnedsättningar berättar en helt annan historia, där det som syns utanpå genererar helt andra - men lika allvarliga och verkliga tecken på samhällets ableism och bristande respekt. 

Att sjukdomar värderas olika är i själva verket inget annat än en konsekvens av att vilja bli bemött med samma värde som en frisk människa utan funktionsnedsättningar.

I debatten ställs fysisk sjukdom mot psykisk sjukdom och besvär som inte syns så tydligt utåt jämförs med tydliga yttre attribut - vem har det enklast, vem har det värst, för vem fungerar vården bäst? Vem är mest accepterad av samhället och vem bär på störst stigma?

Men grundproblemet är varken att sjukdomar värderas olika eller att funktionsnedsättningar rangordnas. Nej, det är att den friska normen alltid är överordnad - i allt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ditt ansvar - inte mitt!

För någon vecka sedan påbörjade jag en text som handlade om att vara genomskinlig och självutlämnande med syfte att uppmärksamma ett behov ...