onsdag 25 januari 2017

Emotionellt ansvar?

Jag läste just en artikel av Jamison Hill, en man med ME/CFS som beskriver hur hans kropp reagerar på emotionell påfrestning. Att känslor också innebär en allt för hög belastning för honom - likväl som fysisk och kognitiv belastning - och hur han tvingas distansera sig till sina känslor för att inte de ska trigga överbelastning och PEM.

Han sätter fingret på något väldigt viktigt här, nämligen det svåra i att sakna filter för sinnesintryck och känslor - och samtidigt vara överkänslig för dem.

Jag har tidigare skrivit om att jag saknar filter och hur jag skulle behöva slippa att vara min egen väktare i en mängd situationer. Min känslighet gäller inte heller bara fysisk och kognitiv belastning utan även jag är känslig för emotionell belastning. Men trots att det faktiskt finns med i Kanada-kriterierna (under neurologiska symptom) som används för att ställa ME-diagnos, så  har jag inte läst särskilt mycket om det tidigare.

"There may be an overload phenomena:  information, cognitive, and sensory overload (e.g. photophobia and hypersensitivity to noise) and/or emotional overload which may lead to relapses and/or anxiety "

Eftersom mina filter är dåliga KAN jag inte värja mig. Varken för sinnesintryck eller känslor, utan de går rakt in. Det innebär att när jag upplever något är det så att säga redan "för sent" för att låta något rinna av mig. För det rinner rakt in i mig och går varken sortera eller filtrera i efterhand.

Det enda möjliga är att undvika överbelastningen är att skapa distans i förväg. Att hålla ett säkerhetsavstånd eftersom jag inte kan lita till att min hud har någon som helst avstötande effekt. Jag måste distansera mig. Till mina egna upplevelser och till andra människor. Jag skulle behöva krypa in i ett bo av bomull. En alldeles egen skyddskapsel. Min egen kokong.

Jag kan inte längre kasta mig huvudlöst ut i känslorna, utan jag måste ta lite i taget även här.

Mitt tillstånd kräver inte bara att jag "pejsar" mina dagliga göromål - utan också mina känslor. Därför måste jag vara lika kontrollerad och balanserad i mitt känsloliv som i mina vardagsaktiviteter. Det kan innebära ett visst undvikande, tex av debatter som triggar mycket känslor, sociala medier eller annat som är känsligt för mig - inte för att jag är rädd att känna utan för att jag måste försöka undvika överbelastning.

Jag måste försöka att välja att agera i stället för att hela tiden bara reagera.

Att tala om emotionell belastning får osökt mina tankar att vandra vidare till det jag tidigare skrivit om bristande bemötande i vården, systemrelaterad stress, PTSD och vårdvåld. De är alla saker som innebär stark emotionell påfrestning, och som med andra ord är en risk för överbelastning och PEM, för någon med ME/CFS - och i värsta fall permanent försämring.

Alla patienter behöver ett gott bemötande. Utan undantag. Men det är i fall som dessa - där emotionell påfrestning i sig själv hotar att försämra grundsjukdomen - som det blir så påtagligt att bra bemötande inte är någon kuriosa. Något extra. En bonus som egentligen inte påverkar särskilt mycket.

Nej, det är något avgörande och dödligt allvar!

Därför är det viktigt att tala om att det inte bara är den sjuke som måste ta hand om sina känslor inför hur sjukdomen påverkar livet. Om inte anhöriga, närstående, vård- och myndighetspersonal tar ansvar för sitt bemötande och sina egna känslor i mötet med den sjuke kan det ställa till svår skada.

Ge märken för livet.


6 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra text om en mycket viktig sak! ❤❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för feed-back! Betyder jättemycket för mej! Kram!! <3

      Radera
  2. Tack:-) Som högkänslig har jag alltid fått ta emot för mycket intryck, nu är det en lavin som väller över mig. Kanske även för att jag numera inte heller förnekar min högkänslighet utan låter den finnas. Men sjukdomen gör också sitt till. Ingen lätt kombo. Jag blir trött, fruktansvärt trött, av minsta lilla tonlägesförändring. Inte lätt med hormonstinna tonåringar hemma då:-) Kraschar ofta numera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dej! Jo, har förstått att det jag upplever ligger nära både det som högkänsliga och autistiska kan uppleva. Jag har själv dock inte haft den här typen av problem tidigare, så det är ett helt nytt fenomen för mig. Jo, då har en tonåring-to-be här hemma...så jag vet... Kram

      Radera
  3. Dina ord får mig att förstå att detta sysslar jag också med, att medvetet undvika att bli känslomässigt berörd, för det kostar för mycket kraft. Har aldrig tänkt så konkret om det, som när jag läste ovanstående. Jag liksom väljer mina tillfällen mycket noga och väljer bort massor, är inte heller på sociala medier. Många styrkekramartill dig när du vilar!
    Från Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän! Jag har faktiskt medvetet börjat stanna upp och pausa när jag känner att jag blir rörd/berörd, och hämta andan innan jag tex fortsätter läsa/titta om det är möjligt. Kram

      Radera