fredag 13 januari 2017

En daglig dos revansch?!

Jag har insett att jag bär på samma känsla av att vilja ta revansch nu som jag hade under och efter mellanstadiets mobbing. När jag blev utfryst och utanför för att jag vägrade göra som den stora massan önskade. För att jag vägrade vara någon annan än mig själv.

Revanschlustan handlade aldrig om ett behov av hämnd, det gör den inte nu heller. Det handlar om en önskan om upprättelse.

Att få vara stolt för den jag är. Sträcka på mig, sätta ner foten och visa vad jag går för. Att jag duger och är bra, trots allt. Sluta lyssna på de som säger att jag inte är kompetent, och göra det som i deras ögon är otänkbart!

Jag fick upprättelse då - nej, jag tog den faktiskt - och har levt ett rikt liv tillsammans med andra. Jag har gjort det jag vill och inte låtit saker hindra mig. Gått min egen väg.

För mig är det viktigt att inte låta tankarna om revansch handla om att jag måste bli frisk. Lika lite som revanschen förr handlade om att bli populär. För det är ju inte sjukdomen i sig själv som gör att jag känner behovet av revansch. Nej, det är hur jag blir behandlad nu när jag är sjuk. Andras föreställningar om mig som inte stämmer. Samhällets svaghetsförakt.

Jag vill ha upprättelse nu - och jag måste ta den - se till att leva och hitta min egen väg. Inte låta andras föreställningar om mig hindra mig.

För om förtrycket denna gång handlar om att jag måste bli frisk för att vara kompetent, då måste revanschen handla om att jag kan vara kompetent trots att jag är sjuk. Att kunna vara med och förändra nu, inte sen. Utan villkoret att jag måste bli frisk först. Att göra det jag kan med det jag har, inte det jag önskar att jag hade.

Jag måste låta varje dag av mitt liv handla om att ta min revansch. Ge mig själv den återupprättelse jag behöver.

Inte för andras skull, utan för min egen.

2 kommentarer:

  1. Huvudet på spiken, syster! Du har ett viktigt jobb just nu att föra sjukas talan på din blogg och på andra ställen dit jag hoppas dina texter letar sig både nu och framöver. Detta kan absolut inte vänta, för som du säger så behandlas vi sjuka som samhällets paria och det är inte OK och kommer aldrig att bli det. Vi är många som står bakom dig!!!
    Kr am Sofia



    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Tack för din uppmuntran. Ja, jag vill göra det jag kan, nu - inte sen. Kram!!

      Radera

Liten avslagsskola - del 1

I februari har det gått ett år sedan jag fick de första signalerna om att Försäkringskassan hade tankar på att inte godkänna min sjukskrivn...